Kommentera (Omkring en fjärdedel av all cancer bland kvinnor är bröstcancer. Lena Holmstedt fick sin diagnos i februari 2011. Många av er har nog sett hennes ansikte då hon under oktober har medverkat i annonser för Cancerfondens Rosa Bandet-kampanj, tillsammans med sin man Kent.
Här berättar Lena Holmstedt om den tuffa vägen tillbaka – och beslutet att springa det en mil långa terrängloppet Tjurruset, som avgjordes den 6 oktober. En personlig seger, minst sagt.
Lena efter målgång.
Jag har alltid varit aktiv och velat ha nya saker att göra, det ligger lite för mig, gärna utmaningar som gör att man växer. Men detta med att springa, ja det var länge sedan de här benen fick springa, tio år sedan typ.
Jag fick ett diskbråck 2002 med efterföljande steloperation i ländryggen 2004. Diskbråcket gjorde att jag blev delvis förlamad i foten, så kallad droppfot. Detta gjorde att jag absolut inte kunde springa. Jag tränade som en galning för att få tillbaka motoriken i foten. Det tog säkert ett och ett halvt år innan foten funkade något så där bra igen.
Det har gått bra, så bra som det går antar jag. Foten funkar, men springa? Nä, det la jag på hyllan.
Jag och min man Kent har sedan flera år tränat på gym, både styrketräning och konditionsträning, flera gånger i veckan.
Jaha, sen då: bröstcancer i februari 2011. Vilket skitår det blev. Men det finns för det mesta inget dåligt som inte för något bra med sig. Under det året fick jag många nya tankar och insikter om både mig själv och andra runt mig, vilket har berikat mitt liv ytterligare.
Visst, man vill ju inte bli drabbad av allt möjligt, men som sagt: det ger en insikter. För min del så tycker jag att jag har fått min beskärda del.
Jo, detta med Tjurruset…
Just jag har vägrat att se mig som sjuk fast jag mått dåligt av biverkningarna av cellgifter och strålning och annan medicinsk behandling. Jag opererades i slutet av mars 2011 och påbörjade min cellgiftsbehandling i början av maj. Jag fick sex behandlingar med tre veckor mellan varje dos.
Jag kan säga att min kondis inte blev så himla bra, orkade knappt gå till brevlådan i slutet av sommaren. Jag skulle sedan strålas 24 gånger. Den 19 september började den resan och den 20 september började jag att jobba 25 procent.
Att jag började jobba är ju synd att kalla det, men jag var på jobbet i alla fall. Jag jobbar på en arbetsplats med många människor och det tog mycket tid att välkomnas tillbaka av väldigt många. Jag blir nästan euforisk när jag tänker på min ”återkomst”, så mycket värme och glädje jag fick. Helt plötsligt var det tillåtet att krama mig, vilket jag uppskattade. Jag fick kramar och hälsningar från arbetskamrater som jag bara känner till namn. Helt underbart!!!
Jag började också att ”träna” i slutet av september det året.
Nu i efterhand har jag kunnat sortera lite i tankarna varför jag gjorde och agerade som jag gjorde. För mig var det viktigt att allt skulle bli som vanligt igen. Jag inser nu att det aldrig kommer att bli det, men i alla fall så nära vanligt som man kan komma. Därför var det viktigt för mig att komma till gymmet, byta om till träningskläder, träffa alla människorna där, gå till jobbet.
Ja, där stod jag nästan flintis och kämpade på gym och på jobbet. Trivdes aldrig med peruk.
Vid den här tidpunkten gick vi, Kent och jag, på ett gym med cirkelträning och jag kan säga att det var SJUKT jobbigt. På de stationerna där jag flugit och hoppat som en galning innan, där stod jag och trampade lite sakta och pulsen gick i taket. Jag tror att den första veckan blev det nog bara ett varv.
I oktober förra året sprang min vuxna son Jonas Tjurruset. Han är en mycket god löpare, han berättade om loppet och sa att det var det roligaste han hade gjort, samtidigt det mest galna lopp han gjort. Man kan säga att han planterade ett frö i mig som skulle växa.
Jag fortsatte med min träning på gymmet i sakta mak och kände att jag orkade lite mer och kunde faktiskt börja ta i lite i december. Samtidigt fick jag förmånen att få åka på rehabilitering till Mösseberg. Vilken gåva, tack, helt underbart, vilken omstart. Från de veckorna har jag fyra nya vänner: Jenny, Marina, Mia och Denita som jag alltid kommer att bära i mitt hjärta. Vi håller kontakt.
Veckorna här gav mig mod att köra på ännu lite mer med träningen.
Den 7 december 2011 anmälde jag mig till Tjurruset, en mil i till största delen obanad terräng. Kändes så otroligt bra att ha ett mål att jobba mot. Jag hade nog tappat sugen annars, det var/är motigt och segt när kroppen inte riktigt gör som man vill och inte svarar på träning som den gjort tidigare. Det gör ont i kroppen och man känner sig mer eller mindre som ett kassaskåp.
Jag tyckte att loppet gick i en passande månad, oktober, jag bestämde mig för att detta skulle springas i ROSA. Min son Jonas anmälde sig. Min dotter Linda, som inte är någon träningsmänniska över huvud taget, hon anmälde sig. Min före detta mans fru Ullis, för övrigt en av mina bästa vänner, anmälde sig. De skulle springa med mig!!! Vilken uppoffring!!!
I slutet av december hade jag kört på alldeles för mycket så en hälsena sa ifrån och det onda i den höll i sig ända till i mars i år. Det var lite av ett stressmoment att jag inte kunde springträna så som jag hade tänkt. Jag fick göra om målbilden lite – komma till start och sedan ta mig runt och i mål. Så att jag fick medaljen. Tidigare hade jag satt som mål att ta mig runt på två timmar. Men som det är med allt annat här i livet, det blir inte som man tänkt sig.
Jag fortsatte att konditionsträna på de maskiner som funkade för hälsenan, lite gångträning blev det också. Till försommaren kunde jag börja springa mina tre gånger i veckan och i september tyckte jag att det började hända saker med både kondis, teknik och styrka.
Jag kan säga att det var hur slitigt som helst och eftersom motoriken i mina fötter inte riktigt är på topp så gick detta springande ganska hårt åt mina fötter.
Under resan fram mot loppet har jag fått förklara många gånger varför jag anmält mig till att genomföra detta ”stolleprov”. Jag är säker på att jag behövde något speciellt för att få igång mig efter skitåret 2011. Jag behövde bevisa för mig själv att jag var ”igenom” på något sätt. Jag behövde få känna mig stark inte bara i huvudet, utan kroppsligen också. Syftet att genomföra detta var inte alls för att bevisa något för någon annan. Jag behövde en rejäl målbild. För mig var det här ett bra träningsmål.
Startdag. Strålande sol, en underbar oktoberdag i sin finaste skrud. Jag, Linda och Ullis stod i startfållan och där bölade jag. Det kändes så stort att bara vara där. Loppet, ja det tog den tid det tog, två timmar och 29 minuter, men jag är så nöjd. Jag tog mig runt och i mål och där bölade jag ännu mer. Hand i hand med Linda och Ullis sprang jag i mål. Man kan kolla målfilm på Tjurrusets hemsida.
Jag har gått och sprungit, jag har vadat upp till knän och höfter genom kärr och vatten, upp för backar, nedför backar, över stock över sten, simmat i ett 400 meter långt dike fyllt mer lera och är så glad att just jag fick göra detta. Jag hade så ont i fötterna de tre sista kilometrarna så om det hade gått så hade jag skruvat av dem. Det var en befrielse att få simma lite.
När vi sprang i mål kunde jag höra speakern säga ”här kommer tre tjejer, klädda i rosabandetfärgen dagen till ära”, hur bra var inte det?
På kvällen käkade vi middag ihop. Conny, Ullis, mina barn med sina respektive och min Kent så klart. Conny konstaterade att jag har varit så taggad så jag hade krupit över mållinjen om det hade behövts. Och, ja det hade jag fasiken gjort.
Jag ska göra om det nästa år också, då i ROSA. Ullis ska också springa. Jag är mycket nyfiken på vad vi får för tid nästa gång. Nytt mål!
Jag är så tacksam att jag bor där jag bor och har fått så bra vård och jag är tacksam att jag får vara kvar i detta livet ett tag till. Jag är ju inte bara fru och mamma, jag är ju mormor också och snart farmor.
Lena hoppas att hennes berättelse ska kunna inspirera andra att ”våga leva och fortsätta att ta för sig av livet som trots allt pågår, men med vissa onödiga uppehåll och pauser.” En härlig uppmaning som vi på Cancerfonden skriver under på. Varmt tack till dig, Lena!
