Kategori: Berättelser

Helénes mamma dog i hudcancer

2013-05-16 - Tags: , , , ,
Kommentera ( kommentarer)

Heléne Grynfarb. Foto: Erik Thor

Heléne Grynfarb, 31 år, bär på smärtsamma minnen. För sju år sedan dog hennes mamma Marlena i hudcancersjukdomen malignt melanom. Förloppet var snabbt – ett halvår efter beskedet var kampen över.

– Det var som en snöboll. Mamma åldrades säkert 20 år på det halvåret och det var jobbigt att se. Det tog lång tid innan de bilderna försvann ur huvudet, berättar Heléne i dag.

Heléne arbetar som fotograf, är sambo och har nära kontakt med sin familj. Livet går på många sätt vidare.

Men riskerna med solning kommer hon alltid att vara medveten om; hon vet att priset för att bli ”brun och snygg” är för högt. Mamma Marlena tyckte om att sola och använde inte solskydd. Hon visste väl inte bättre, som Heléne uttrycker det.

Mamman hade inte heller en hudtyp som tog synlig skada av solen.

– Min mamma var väldigt mörkhårig, hade bruna ögon och blev lätt brun. Hennes hy var olivfärgad och hon brukade inte bränna sig, säger Heléne.

Malignt melanom ökar dramatisk i Sverige och det beror till stor del på hur vi solar. Heléne anser att informationen om sol och hudcancer måste bli bättre i skolorna:

– Solning är i dag vad rökning var förr. Folk har dålig koll på hur nära förknippat solning och hudcancer faktiskt är. Många vet inte att det är viktigt att skydda sig mot solen och väldigt få har koll på att man ska gå till doktorn om något förändras på huden. Bilden av solen är väldigt romantiserad i Sverige.

På vår webbplats kan du läsa en längre intervju med Heléne Grynfarb.

Bloggat av:

Rösta på överlevaren Martha Ehlin som Sommarpratare i P1

2013-05-14 - Tags: , , , ,
Kommentera ( kommentarer)

Martha Ehlin ställde upp i fem grenar i World Transplant Games 2011 och vann guld i samtliga. Foto: Maja Kristin Nylander.

Martha Ehlin är en överlevare i cancer som vi stiftat bekantskap med i Rädda Livet nr 3 2011. Där berättade hon om sin femorganstransplantation då hon, som hon menar, fick livet tillbaka.

– Det var en tuff tid både fysiskt och psykiskt, men jag tog mig igenom, säger hon i telefonen i dag.

Nu är Martha Ehlin finalist för att bli sommarvärd i årets Sommarpratare i P1.

Vad tänker du berätta om du blir uttagen till att vara sommarpratare?

– Jag kommer att berätta ur mitt liv från cancerdiagnosen som jag fick vid 30 års ålder då jag hade livet framför mig, men när allt vändes upp och ner.

Sin tumörsjukdom – endokrin cancer – visste inte Martha så mycket om. Men hon fick behandlingsalternativen cytostatikabehandling livet ut eller organtransplantation.

Det var ett stort beslut att ta, men möjligheten att bli cancerfri avgjorde även om valet inte stod i hennes händer.

– En annan människa sade ja till donation.

Martha Ehlin vill gärna berätta för Sommarlyssnarna om sin väg tillbaka till livet efter tiden på sjukhuset då hon satte upp som delmål att delta i ”The World Transplant Games”, en idrottstävling för transplanterade. Martha tävlade i fem grenar – symboliskt för hennes fem organ!

– Och jag vann guld i alla mina fem grenar!

I dag lever Martha ett fantastiskt liv, säger hon, och arbetar med både unga och vuxna som har eller har haft cancer. Hon är dessutom grundare till MOD, Mer organdonation, som arbetar med att människor som är i behov av ett organ ska få det i tid.

Martha är ett exempel på att organdonationer räddar liv. Det vill hon prata om och få oss lyssnare att reflektera över. Gå in här för att rösta, senast den 20 maj.

Bloggat av:

Tack för att ni delar med er!

2013-04-23 - Tags: , ,
Kommentera ( kommentarer)

Snart har 1500 bilder skapats på Alladrabbas.se och många starka berättelser har kommit in på vår Facebooksida. Tack för att ni engagerar er och delar med er av viktiga budskap! Det betyder mycket, både för oss och för många andra. Fortsätt gärna att dela med er på Alladrabbas.se och på Facebook.

Här följer ett axplock av det ni har gjort hittills.

Bilder från Alladrabbas.se:

Här hittar du fler bilder

Berättelser från Facebook:

Jag miste min pappa och min mamma miste sin make 25:e januari i år. Under sjukdomsperioden så va allting jobbigare, det kändes hela tiden som att man satt i en hal isbacke och gled neråt och man kunde inte bromsa.. Man ville bara stanna tiden. En del av mig ville att han bara skulle somna så han skulle slippa vara så svag och ha ont. Den andra delen bara skrek efter att han skulle bli frisk och leva för alltid. Han vårdades hemma, min mamma blev både skötare och hustru, jag (som jobbar som undersköterska) blev skötare och dotter. Men vi tog till vara på all tid vi hade, lät inget vara osagt, lät inget bli ogjort. Han visste precis hur mycket vi älskar honom och vad vi kände och vi fick veta hur mycket han älskar oss och vad han kände. Han accepterade döden, och det kändes på ett sätt bra för oss, han var bara rädd för vår skull, hur vi skulle må. När han väl somnade in så var både jag, min mamma och vår hund där, vi stod bredvid honom.. Han hade väntat på mig att jag skulle komma. Jag höll honom i handen och sa ”jag är här, det är okej pappa du kan släppa nu, jag är här” då tog han ett sista andetag och log… Ingenting kommer någonsin göra så här ont, men vi överlever. Jag pratar med honom varje dag ändå, drömmer om honom. Men saknaden kommer aldrig försvinna. 

***

Miste vår älskade pappa, morfar, svärfar, make, i denna hemska sjukdom i maj i fjol. Mamma vårdade pappa hemma i drygt 2 månader på heltid, innan han somnade in i sitt hem med de närmaste omkring sig, endast 59 år. Mamma slet ont många gånger och sov mycket dåligt, men hon gjorde allt för pappa, för att han skulle ha det så bra som möjligt och pappas önskan var att få vara hemma och det såg vi till att han fick.  Pappa har det bra nu och lider inte längre, men vi som står kvar saknar honom så fruktansvärt mycket, saknaden är hemsk. Han lämnade ett stort tomrum efter sig. Nästa månad har det gått ett år sedan pappa somnade in.

***

Jag kommer aldrig aldrig glömma den där dagen då min lillebror ringde mig med sitt läkarbesked… Det är flera år sedan nu, och han har blivit pappa för andra gången!… Och inte heller glömmer jag min mors kamp (som fortsätter nu efter behandlingen med biverkningarna som behandlingen ”lämnat kvar”…) TACK för alla bidrag som hjälper forskningen och människors fortsatta liv här på jorden!  Tillsammans – om vi fortsätter kämpa – är vi starka!

Bloggat av:

Cancerbeskedet drabbade inte bara Leila

2013-04-18 - Tags: , , , ,
Kommentera ( kommentarer)


I av 3 får cancer. Men alla drabbas. Så lyder Cancerfondens budskap i vårens kampanj. En som vet hur cancer påverkar personer i ens närhet är Leila Söderholm. 2010 fick hon diagnosen tarmcancer. Ett besked som inte bara var svårt för Leila själv utan även för hennes familj, vänner och kollegor.

Leila är vårt ansikte utåt i kampanjen och hon vill berätta sin historia för att få fler att delta i kampen mot cancer och bli månadsgivare till Cancerfonden.

Leila arbetar som tränare, kostrådgivare, föreläsare, coach och har en egen blogg på amelia.se. Så här beskriver hon själv tiden efter cancerbeskedet:

– Den första tiden går inte att beskriva. Att riskera att dö ifrån sina barn är en känsla som är omöjlig att ta in. Att jag skulle tvingas genomgå stora operationer och riskera att bli skadad för livet var mindre viktigt. Det enda jag ville var att överleva. 

Leila har i perioder behövt mycket hjälp och har haft svårt att klara sig själv. Hennes man och närmaste familj har varit ett stort stöd. En granne kom varannan dag med mat till hela familjen. Hennes kolleger klev in och tog över Leilas verksamhet och lät henne bara vara sjuk.

Kollegan Chris berättar att han efter den första chocken började fokusera på vardagsdetaljerna.

– Jag ville att företaget skulle fortsätta som om Leila hade varit där. Jag kände att om ingen annan kan, så tar jag allt.

Vännen Camilla förstod direkt att sjukdomen skulle uppta hela Leilas existens och anpassade sitt eget liv efter det.

– Att stå bredvid någon som är sjuk är jättejobbigt. Kunde jag på något sätt hjälpa henne så var det en fullständig självklarhet.

Leila mår fortfarande periodvis dåligt med smärtor, men hon är tacksam för att hon lever.

– Varje cancerfall påverkar livet för så många människor och vi måste tillsammans göra vad vi kan för att besegra denna hemska sjukdom. Jag och många med mig har valt att bli månadsgivare till Cancerfonden och jag hoppas att min historia kan få fler att göra det livsviktiga valet.

Har du också erfarenhet av cancer i din närhet, gå in på vår Facebooksida och berätta!

Bloggat av:

Veckans svensk är en av Cancerfondens givare

2013-04-8 - Tags: , , ,
Kommentera ( kommentarer)

Dagny Carlsson i tv-studion. Bilden är lånad från hennes blogg.

Dagny Carlsson utsågs i fredags kväll till ”Veckans svensk” i konkurrens med bland andra Måns Zelmerlöw. Hon var en av fem som nominerades i TV4-programmet med samma namn.

Dagny Carlsson har stött Cancerfondens arbete i många år. Vi har skrivit om henne i Rädda Livet och även på bloggen tidigare.

Och nu är det alltså hög tid igen.

Nymejkad och med elegant jacka anträdde hon podiet i god fart. Hon satte sig upp i den höga soffan, med bland andra Måns, för att bli intervjuad av programledaren som ville höra hur landets äldsta bloggare – snart 101 år – kom på idén att börja blogga.

– Jag har två bloggar, bet hon av. Min egen och den som Vårdguiden driver.

Framför skärmen.

Hon berättade vidare i programmet att hon är tekniskt intresserad,  men att hon var hela 93 år när hon köpte sin första dator. Nu har hon just avslutat en utbildning för pensionärer i datahantering.

”Det är inte så lätt för äldre människor att ta till sig en ny teknik”, berättar hon i ett mejl, ”men de har varit riktigt duktiga”.

På Cancerfonden är vi stolta över att ha Veckans svensk i vår vänkrets! Själv uttryckte hon sin förtjusning över att ha slagit Zelmerlöw, skåningar båda två. Grattis Dagny!

Bloggat av:

Patient måste själv boka sin behandling

2013-03-25 - Tags: , ,
Kommentera ( kommentarer)

Ja, det kan ju låta fint, man får som man vill ha det. Men i detta fall var det nog inte riktigt så.

En man som jag talat med i telefonen kommer från en mellansvensk stad och fick sin diagnos på prostatacancer före jul förra året. Vid samtal med behandlande läkare beslutades om hormonell behandling i tre månader därefter inre strålning vid två tillfällen och 25 yttre strålningstillfällen. Inget ovanligt med det, och behandlingen inleddes. Läkaren skulle boka hans strålningsschema.

Men besked om fortsatt behandlingsstrategi uteblev. Hustrun till patienten hade läst på och påpekade för mannen att ”du har rätt till en behandlingsplan och du har möjlighet att ringa din kontaktsjuksköterska”. Han ringer sjuksköterskan som vid genomläsning i journalen upptäcker att ingen strålningstid är bokad. ”Då gör jag det i morgon och återkommer till dig”, säger hon.

Efter fem veckor har varken mejl från kontaktsjuksköterskan eller kallelse kommit. Nytt telefonsamtal med läkaren som lovar tala med brakyspecialisten (inre strålning) om tidsbokning.

Inget besked den veckan, varvid patienten nu börjar ledsna. Han vill boka en liten semestertripp med hustrun före behandlingsomgången – kan han det? Han vill lämna uppgift på arbetsplatsen om när han kanske behöver vara borta från jobbet, en önskan han haft vid varje kontakt med sjukvården. Alltså tar han saken i egna händer och ringer upp bokningen på strålningsenheten.

En kvinna med bokningsschemat uppe på dataskärmen fixar hans behandlingstider.

Det här är en patientberättelse, jag är medveten om det. Många lovordar sina kontaktsjuksköterskor och har planeringsplaner. Men för ”min” patient i telefonen är det inte svar nog. Han ska inte behöva underlätta arbetsbördan för läkaren genom att själv boka sin behandling.

Har du en historia du vill berätta för oss andra? Har du ”åkt på en räkmacka” genom behandlingsperioden där allt har flutit på till din fulla belåtenhet så låt oss få höra. Jag är gärna ensam om min berättelse.

Bloggat av:

Känslorna får ta plats i Hannas blogg

2013-02-28 - Tags: , ,
Kommentera ( kommentarer)

”Jag är en 27-årig tvåbarnsmamma som fram till det att jag fick min cancerdiagnos lymfom njöt av att vara föräldraledig med vår andra son.” Så skriver Hanna Hellberg om sig själv i bloggen Let the fight begin, som hon driver på blogg.cancerfonden.se.

Orden etsar sig fast: ”27 år”, ”föräldraledig”, ”vår andra son.” Nu kämpar hon mot cancer.

Så ska det inte behöva vara, tänker jag.

Hanna Hellberg med son. Foto: Bloggen "Let the fight begin"

Men Hanna Hellbergs blogg är ingen snyfthistoria – den förmedlar styrka. Hon skriver om den tuffa cancerbehandlingen och det vanliga livet som pågår bredvid.

”Så var det söndag och det känns lite trist att behöva åka ner till Lund imorgon igen. Det är dags för den näst sista behandlingen och det är sista gången det är block A. Block A är tufft, ja det är block B också, då det gör att jag blir frånvarande på ett konstigt sätt, precis som om jag skulle vara påverkad av droger. Jag är i min kropp men ändå inte. Det är obehagligt. Det är märkligt vad cellgifterna kan göra med en. Men det har tagit bort tumörerna så det är ändå helt okej att behöva känna så. Jag är oerhört tacksam för det och tacksam för att det bara är två behandlingar kvar.”

Hanna berättar om huvudvärk, dåliga blodvärden och såriga slemhinnor. Hon skriver att hon är trött som ett helt ålderdomshem. Om man inte har varit cancersjuk kan man bara föreställa sig den känslan.

Trots allt elände genomsyras hennes berättelse av glädje, humor och självdistans. Drivkraften i hennes kamp är lyckan över att ha vänner och familj runt omkring sig. Som när barnen kommer på besök till sjukhuset, eller sambons överraskande frieri på Alla hjärtans dag. (Han fick ett skrattande ja till svar.)

Vill du också dela med dig av dina erfarenheter av cancer? Läs här om hur du startar en blogg hos oss.

Bloggat av:

Att leva med obotlig cancer

2013-02-26 - Tags: , ,
Kommentera ( kommentarer)

Att veta att man kommer att dö av sin cancersjukdom är en insikt som förändrar tillvaron och livssynen totalt. Även familj, vänner och arbetskamrater hamnar i en ny och mycket svår situation.

Den palliativa vården (vård i livets slutskede) präglas av en helhetssyn på vården av döende, där målet är ”att få leva tills man dör”. Grundläggande är lindring av smärta och andra plågsamma symtom hos patienten, men också att ge stöd till närstående.

I senaste numret av Cancerfondens tidning Rädda Livet får vi möta Ulf, Kristine och Lydia som alla lever med obotlig cancer och behandlas i den palliativa vården, på olika sätt.

Foto: Kristin Nylander

Ulf har prostatacancer och har sedan september 2011 haft tillgång till avancerad sjukvård i hemmet, ASIH. Han får besök ett par gånger i veckan av sjuksköterskor. Ulfs fru Elsa har tidigare arbetat som sjuksköterska och hon hjälper till att byta morfinplåster varannan dag.

– För mig är det en otrolig trygghet att få vara kvar hemma. När man blir äldre blir hemmet viktigare, förklarar Ulf, 89 år och boende med sin hustru Elsa i stadsdelen Örgryte i Göteborg.

Foto: Kristin Nylander

Kristine har leukemi och vårdades tidigare hemma i lägenheten. Men biverkningarna från cytostatikabehandlingen slet på kroppen och vårdbehovet blev allt större.

– Jag blev allt sjukare. Låg i sängen och orkade ingenting. Till slut bad jag doktorn om att få slippa behandlingen.

Läkaren från hemsjukvården och Kristines dotter Silvana höll med. Eftersom Kristines tillstånd var allvarligt skickade läkaren en remiss för att Kristine skulle få vård på ett av tre hospice i Göteborg.

Foto: Kristin Nylander

Knölen som Lydia känt vid nyckelbenet var cancer. Efter provtagning och röntgen fick hon i november 2010 besked om att hon hade cancer i bukspottkörteln. Cancern hade också spridit sig till levern och andra delar i buken. Det gick inte att operera.

Lydia gifte sig med Henrik i januari för ett drygt år sedan. Cancern finns kvar, men har hållit sig på samma nivå.

– Tidigare lät jag cancern ta över, men inte nu längre. Jag vet att jag kommer att dö tidigare än andra, men just nu mår jag bra och det räcker, säger Lydia.

Här kan du läsa mer om Ulf, Kristine och Lydia 

Bloggat av:

Tack alla ni som vill vara med!

2013-02-25 - Tags: , ,
Kommentera ( kommentarer)

Cancerfondens sida på Facebook.

För en tid sedan sökte vi på vår Facebooksida efter personer som har erfarenhet av cancer och som skulle kunna tänka sig att medverka i vår kommunikation, i annonser och på webben. Många kände sig träffade, som patient eller närstående, och hörde av sig till mig. Jag vill rikta ett stort tack till alla som engagerade sig i vår önskan.

Att ha möjlighet att söka människor som vill hjälpa till att göra skillnad är så värdefullt för oss på Cancerfonden. Jag tänker på vilken styrka det finns i all erfarenhet som jag fått ta del av.

En berättelse var från en kvinna som upplevde det positiva som sjukdomen givit henne. Hon fick tillbaka en närstående där relationen varit mindre bra under ett antal år. Så trots den skräck, rädsla eller obehag vi kan känna av att själva drabbas eller möta närstående, så kunde hon acceptera att sjukdomen tog plats och att hon fick tillbaka en viktig relation i sitt liv. Tyvärr är det så som många kan uppleva det. Först när vi drabbas på olika vis så värdesätter vi varandra och det vi har eller saknar.

Jag hoppas få dela med mig av de erfarenheter vi fått till oss under året som kommer. Vänskap som uppstått, hur man överlever sorgen, glädjen när friskheten kommer, tröttheten att vara närstående… Men sammantaget mycket glädje och kärlek från familj, vänner, grannar och arbetskamrater.

För er som behöver prata utan att vilja dela er historia offentligt så kan ni kontakta oss på Cancerfondens informations-och stödlinje. Man kan välja att ringa och prata eller skicka in ett mejl.

Bloggat av:

Cancern svetsade samman familjen

2013-02-21 - Tags: , , , ,
Kommentera ( kommentarer)

Jenny och Patrik med familjen. Foto: Anna Rehnberg.

”1 av 3 får cancer. Men alla drabbas.” Cancerfondens budskap tål att upprepas, då alltför många familjer tvingas leva med cancer i sin närhet.

I nya numret av Cancerfondens tidning Rädda Livet får vi möta äkta paret Patrik och Jenny Tydén. Sedan Patrik blev sjuk i lymfom har familjen svetsats samman ännu mer. Tonårssönerna umgås mer med föräldrarna; tiden har blivit dyrbarare och det känns viktigare att prata öppet om alla känslor.

– När jag fick cytostatikabehandlingar så var hela familjen med på sjukhuset. Vi hade med oss picknickkorg och spel och så pratade vi med de andra patienterna som väntade på behandling. Det gav perspektiv att träffa dem som hade det ännu värre, berättar Patrik i tidningen.

Patrik har diffust storcelligt B-cellslymfom, en typ av blodcancer. För honom känns cancern som något som drabbat någon annan. Han är medveten om risken att dö men tänker ”att om ett halvår är det här över, då kan vi gå vidare med våra liv”.

Patrik och Jenny med dottern Vilma. Foto: Anna Rehnberg.

Hustrun Jenny, som funnits vid hans sida i 18 år, tänker på det som i värsta fall kan hända.

– Det är kanske värre för mig. Det är ju jag som ska leva kvar om du dör, säger hon till sin man.

Här kan du läsa mer om hur det kan vara att uppleva cancer som närstående och hur vardagen kan förändras av ett cancerbesked. Om du vill dela med dig av egna erfarenheter är du varmt välkommen att besöka Cancerfondens sida på Facebook.

Bloggat av: