Kommentera (
På Mammaforum i Bergsjön arbetar doulorna Duha Geedi Warame, Sabah Abbes Mezghiche och Sausan Ismail. Doulor, eller kulturtolkar, arbetar bland annat med att sprida information om cancerscreening.
I Cancerfondsrapporten 2013 skriver vi om den svenska cancervården, som tillhör de bästa i världen. Men den är inte lika bra för alla. Ett flertal studier de senaste åren visar på stora ojämlikheter på både geografisk och social nivå. Här är några exempel från rapporten:
Mammografi en klassfråga
Bröstcancer är en diagnos där det kan finnas ett samband mellan ett lågt deltagande i mammografiscreening och högre dödlighet. Hösten 2012 genomförde Cancerfonden tillsammans med Demoskop en undersökning som visade på skillnader mellan olika områden. I de kommuner där många är låginkomsttagare, saknar jobb eller är födda utomlands kom färre kvinnor när de blev kallade till sin mammografiscreening, än socioekonomiskt starkare bostadsområden.
Utlandsfödda missar cellprov
Screening efter cellförändringar i livmoderhalsen görs i syfte att förebygga livmoderhalscancer. Här finns ett liknande problem som inom mammografin. Deltagandet är betydligt lägre bland kvinnor i socioekonomiskt svaga grupper, jämfört med bland kvinnor med högre socioekonomisk status. För att få fler kvinnor att göra cellprov har flera initiativ tagits. I Bergsjön engageras så kallade doulor, eller kulturtolkar, för att sprida budskapet om varför det är viktigt med gynekologisk cellprovtagning.
Väntetiderna varierar i landet
Hur länge en patient behöver vänta på diagnos och behandling är i många fall en viktig parameter för resultatet av behandlingen. Den senaste rapporten från Socialstyrelsen visar att det finns stora skillnader i väntetider mellan olika delar av landet. Väntetiden för behandling av prostatacancer är generellt sätt långa jämfört med andra cancerformer.
Insjuknande och dödlighet
Enligt Socialstyrelsens rapport är skillnaden i 5-årsöverlevnad mellan patienter i den högsta respektive lägsta socioekonomiska gruppen i Sverige är drygt 10 procent för män och över 11 procent för kvinnor. Det innebär att cirka 3000 förtida dödsfall i cancer hade kunnat undvikas om överlevnaden för samtliga patienter hade varit på samma nivå som för gruppen med högst socioekonomisk status. Även när det gäller insjuknandet finns det stora skillnader mellan olika samhällsgrupper.
Ofta pekas okunskap och rädsla ut som faktorer till varför personer med lång socioekonomisk status avstår från behandlingar, inte söker vård i tid eller är mindre uppmärksamma på symtom. Oavsett orsak kan vi aldrig acceptera att det råder så stora skillnader i den svenska cancervården.
