Ett återkommande tema under Almedalen 2011 har varit cancerrehabilitering – en fråga som drivs entusiastiskt av bland andra psykologen Maria Hellbom som jobbar med just detta.

Under onsdagen arrangerades i Almedalen ett mycket bra panelsamtal i regi av Bräcke diakoni som driver rehabilitering i internatform sedan mitten av 1990-talet. I panelen ingick Lars-Joakim Lundquist (M) biträdande hälso- och sjukvårdslandstingsråd i Stockholms läns landsting, Gunilla Gunnarsson från Sveriges kommuner och landsting (SKL), Maria Wiklund Karlsson från bröstcancerföreningen Amazona, Aina Johnsson kurator och forskare på Karolinska Sjukhuset, Lisbeth Sundén Andersson (M) från region Västra Götaland och Sarah Johansson från Bräcke diakoni.

En sak som framkom tydligt är just det faktum att cancerrehabilitering är så mycket mer än vad man kanske först kan tro. Den ska starta dag ett och fortsätta till efter man är färdigbehandlad. Även om man lever med en obotlig cancer ska rehabilitering pågå under den tid man har kvar att leva, vilket i många fall kan handla om flera år eller till och med decennier. Förr i tiden var inte behovet av rehabilitering alls lika stort då man i princip antingen blev botad eller avled. Tack vare de enorma framsteg vården gjort genom åren är det fullt möjligt att leva länge även med obotlig cancer.

Maria Wiklund Karlsson, själv drabbad påpekade att det i Stockholm bara finns 350 rehabiliteringsplatser för cancer – trots att 10 000 i regionen får den diagnosen årligen. Något som rimmar illa med resonemanget ovan.

Ett nationellt program för cancerrehabilitering startar upp i oktober via SKL berättade Aina Johnsson som också betonade vikten av forskning inom området. Själv startade hon, med hjälp av pengar från Cancerfonden, ett projekt inom cancerrehabilitering i slutet av 1990-talet. Aina talade också, mot bakgrund av sin egen relation till cancer hos anhöriga, om vikten att även som kroniskt sjuk få cancerrehabilitering. ”Palliativ vård är det mest försummade – fram till sista andetaget är LIVET det som är viktigt”, sa Aina med eftertryck.

Gunilla Gunnarsson från SKL berättade om de sju nya vårdprogram som tas fram där patienter ska involveras. Cancerrehabilitering och palliativ vård kommer bli allt viktigare och bli allt bättre framöver tror Gunilla Gunnarsson.

Vi vill här också återigen passa på att tipsa om det utmärkta arbetet som pågår i region Halland!

Tisdagens mest spännande seminarium i Almedalen diskuterade centraliserad specialistvård. Något som vi på Cancerfonden tog upp i Cancerfondsrapporten 2011.

Roger Henriksson, chef för Radiumhemmet i Solna inledde med att prata om de ojämlikheter som finns i svensk cancervård. Bland annat finns, som många av er vet, en koppling mellan cancerdödlighet och vilken socioekonomisk grupp man tillhör. Skillnaden är enligt Henriksson ”för stor för ett välfärdssamhälle”.

Henriksson tog upp det faktum att många sjukhus utför behandling med för litet patientunderlag, vilket går ut över patienterna. Överlevnaden blir högre om man centraliserar kirurgi för vissa, mindre vanliga, cancerformer. Det visar studier från både Sverige och USA. Det påpekades dock också att alla delar av cancervården inte bör centraliseras. Man kan till exempel opereras långt bort men sedan få cytostatikabehandling närmare hemmet. ”Verklig patientorienterad vård måste till och mer samarbete behövs”, menar Henriksson.

Därefter följde en paneldebatt med Barbro Westerholm (FP), Christer Engelhart (S), Katarina Johansson (Nätverket mot cancer), Kjell Asplund (regeringens cancersamordnare), nämnde Roger Henriksson och Göran Edbom (Norrlands universitetssjukhus).

Edbom framförde att han tror att patienter är beredda att resa ”hur långt som helst” för botande behandling. Katarina Johansson höll med om detta, men framhöll att närhet till anhöriga också är viktigt.

Barbro Westerholm tyckte att regionala cancercentrum kan fungera som en modell för nationell samordning som andra delar av sjukvården att ta efter.

Kjell Asplund menade avslutningsvis att det kommer krävas tuffa tag och högt förankrade beslut för att genomföra centraliseringen av cancervården i regionala centrum. Roger Henrikssons slutord var att öppna jämförelser och patientinflytande kommer sätta ”eld i baken” på sjukvården och driva på förändring.