Ny dag i Visby, samma solsken och fullt med intressanta paneldebatter och seminarium. Gårdagen var för min del den hittills mest intensiva under veckan, och jag ska här försöka sammanfatta de av mina observationer som kan vara av intresse för er.
Nätverket mot cancer, som består av representanter från nationella cancerprofilerade patientföreningar, intresseorganisationer och nätverk i Sverige, bjöd igår på en innehållsrik förmiddag med både rapportering och debatt.
Moderator var Annika Dopping och till att börja med fick vi lyssna på anföranden av professor Kjell Asplund, nationell cancersamordnare, överläkare Gunilla Gunnarsson, samordnare för cancerstrategin från Sveriges kommuner och landsting (SKL) och professor Mef Nilbert, överläkare i onkologi.
Kjell Asplund inledde med att redogöra för hur läget är när det gäller införandet av den nationella cancerstrategin. Han beskrev sig själv som en ”coach gentemot beslutsfattare” i processen, och hans samlade intryck var att det rullar på bra. På plussidan menade Asplund att det finns en tydlig ide i flera regioner och man vet vem ska göra vad. Som positiva lokala exempel framhävdes arbetet med sammanhållna vårdkedjor i Västra Götaland och Skåne samt en bred satsning palliativ vård i Norra regionen och i Stockholm. På minussidan finns dock att det saknas strategier för samarbete över reginonsgränserna och att kompetensförsörjningen är långsam.
Gunilla Gunnarsson från SKL berättade sedan om de frågor som de jobbar med för att göra verklighet av cancerstrategin. Det handlar bland annat om försöksverksamhet för en patientfokuserad och sammanhållen cancervård, sjukvårdsrådgivningstjänsten 1177 och nationella kvalitetsregister.
Mef Nilbert beskrev sedan en skrämmande verklighet där ett antal ojämlikheter inom vården fortfarande är påfallande. Bland de exempel som visades kan nämnas att äldre har sämre överlevnad i cancer, att flera läkemedel med bevisad bra effekt skrivs ut i mindre utsträckning i vissa landsting, att bröstcancerdödligheten är lägre i Stockholm, att det finns regionala skillnader vad gäller väntetider, att det är högre dödlighet vid operationer på mindre sjukhus med mera.
En bild som målas upp både här och på flera andra seminarium är hur den ”tjatiga” och pålästa, välutbildade patienten får en snabbare och bättre vård än den lågutbildade och mer passiva.
Vid den efterföljande paneldebatten deltog Ann Arleklo (S), socialutskottet, Raymond Wigg (MP), Stockholms läns landsting, Elina Linna (V), socialutskottet, Joakim Pettersson, politiskt sakkunnig hos Göran Hägglund, Carsten Rose, chefsöverläkare för onkologen vid Universitetssjukhuset i Lund, Zakaria Einbeigi, överläkare i onkologi på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg, Göran Edbom, verksamhetschef vid cancercentrum, Norrlands Universitetssjukhus i Umeå och Roger Henriksson, chef för Radiumhemmet.
I diskussionen mellan politikerna och läkarna diskuterades bland annat viljan till att ha nationella riktlinjer,där Carsten Rose menade att motståndet framförallt ligger hos den medicinska professionen. Ett politiskt förslag från den rödgröna sidan var att införa ett certifieringssystem för vårdgivare, något som mottogs med både skepsism och optimism. Ett problem som diskuterades är ifall man ”nöjer sig” när man nått dessa grundkrav.
En annan sak som togs upp var behovet av en personlig ledsagare genom vårdprocessen som idag kan vara svår att greppa för den enskilda patienten.
Sammanfattningsvis var det en intressant och djupgående debatt som bekräftade mycket av det som framkommer i de flesta vårdinriktade seminarium här i Almedalen. Alla patienter måste få lika bra behandling, det måste bli lättare och smidigare att ta sig mellan de olika stegen i vårdkedjan och rapportering till kvalitetsregister måste vara obligatoriskt.
Kommentera (
