Häromdagen var jag inbjuden som föredragshållare på ett möte för yngre kvinnor om barn i sorg.

Med andan i halsen (jag tog naturligtvis fel på adress…) kliver jag in i en gammal lägenhet omgjord till denna patientförenings lokaler. Vilken varm överraskning. Ett rum fyllt av rosa, det var en bröstcancerförening jag besökte, vackra tyger och fina möbler.

Att kliva in i en miljö som känns varm och ombonad skapar rätt förutsättningar för att kunna prata om det som kan upplevas som svårt.

Många gånger erbjuds vi samtalen på sjukhuset men är det där vi känner oss bekväma?

Nåväl, vi började vårt möte och jag delgav en del av mina erfarenheter och kvinnorna började berätta. Någon hade tonåringar som inte ville att någon skulle veta att deras mamma behandlas för bröstcancer. De löste det tillsammans så mamman höll det borta från deras vänner och pratade endast med sina egna vänner om sjukdomen. På frågan om de ville prata med någon så tackar de envist nej. Det gör oftast tonåringar. Man kan som förälder tipsa dem om att Ung Cancer finns på Facebook. Där kan de möta andra ungdomar som är oroliga för cancer och sjuka föräldrar.

Några av kvinnorna hade mindre barn och upplevde det lite olika hur barnen kunde hantera att mamma var sjuk. Det ska förtydligas att dessa kvinnor är fria från sin cancer och genomgår behandlingar som gör dem dåliga. Det kan vara håravfall och trötthet.

Med små barn pratar man på små barns vis, korta förklaringar då barnen inte har samma syn på cancer som vi vuxna har. Ge dem trygghet genom att berätta enkelt: ”Att jag kommer inte att ha hår nu för medicinerna gör att jag tappar det. Men det kommer att växa ut igen.”

Det som skrämde mig lite i mötet med dessa fina tjejer var att en hade fått rådet av sin terapeut att inte säga ordet cancer utan att prata om ”onda knölen”.  Orsaken var att barn som hör cancer kan börja berätta för varandra om att de kände någon med cancer som har dött…

För mig blev det en fråga om terapeuten hade bekymmer och egna rädslor för cancer. För är det något vi kan lära våra barn så är det att prata med rätt ord om livet. Död är död och cancer är cancer. Det är inte farligt att prata om det som är svårt. Det finns barn som förlorar syskon, föräldrar och kamrater. Ska vi då inte ge dem möjlighet att prata om det på ett naturligt vis?

Vi vuxna banar vägen för barn. Vi måste våga ta ansvar och låta våra barn få verktyg med sig i livet för att hantera svårigheterna som de sannolikt kommer att möta förr eller senare.

Tack ni kvinnor som lät mig ta del av era funderingar och den klokskap ni hanterar era barn med.

Glöm bara inte bort att ta hand om er själva också.