En man ringer till Cancerfondens informations- och stödlinje. Han gråter och är väldigt ledsen. Igår hade han och hans fru fått veta att frun har bukspottskörtelcancer och att det inte fanns något att göra för henne.

– Läkaren sade att det finns ett cytostatika (cellgifter) som man kan ge men att det är ingen idé att pröva eftersom man bara mår dåligt. Sedan sade han att hon har kanske tre månader kvar. Sedan fick vi gå hem…

Maken gråter och är förtvivlad, jag börjar berätta om att man alltid kan göra något för en patient. Hans fru kan själv bestämma om hon vill pröva behandlingen och avgöra hur dåligt hon mår, sedan kan man alltid behandla kroniska sjukdomar…

– STOPP ropar plötsligt mannen till i telefonen, vad var det du sa? Jag blir kallsvettig och undrar vad jag nu ställt till med. Denna man som var så ledsen och nu har jag tydligen gjort honom mer förtvivlad.
–  Du sade något precis nu, fortsätter han
–  Menar du att vi pratade om din frus kroniska sjukdom?
–  Kronisk sjukdom, säger mannen, det var det vackraste ordet jag hört!

Samtalet vänder och vi börjar prata i lugnare tempo om hur man kan leva med en sjukdom. Att man kan planera nästa års resor för ingen av oss vet hur länge vi har kvar och vi behöver inte sluta planera och drömma för att vi har fått en föraning om livets slut.

Vi avslutar samtalet och mannen är inte längre förtvivlad. Han vet och jag vet, att hans fru inte kommer överleva sjukdomen, men han har fått tid att smälta det svåra och sakta acceptera den nya situationen.

Jag önskar att fler läkare förstod vikten av att väga sina ord på guldvåg och att man i det svåra beskedet kan ingjuta hopp utan att vara osann.

Ingen patient ska tro att det inte finns något mer att göra. Vi kan smärtlindra, ångestdämpa ta hand om illamående och erbjuda samtal. Tillsammans kan vi underlätta den sista svåra tiden så den inte blir smärtsam.