Tag: cancer

Senaste statistiken om cancer i Sverige

2013-05-7 - Tags: , ,
Kommentera ( kommentarer)

I Cancerfondsrapporten 2013 ägnas ett helt kapitel åt statistik om cancer. Bland annat visas där hur många diagnoser som ställs varje år, vilka cancerformer som är vanligast och hur dödligheten i cancer ser ut över tid. Här följer ett axplock ur statistiken.

Fler insjuknar i cancer 

År 2011 ställdes 57 726 cancerdiagnoser i Sverige. Det är en ökning med över 4 procent, eller 2 384 fall, jämfört med året innan. Mest anmärkningsvärd är ökningen av hudcancer, särskilt hos kvinnor. Minst en av tre som lever i Sverige i dag kommer någon gång att få en cancerdiagnos.

Bilden nedan visar insjuknande i antal fall per 100 000 invånare.

Fler överlever

Samtidigt har överlevnaden i cancer successivt förbättrats, i dag överlever 60 procent sin cancersjukdom. Nya och förbättrade diagnosmetoder samt preventionssatsningar som screeningverksamhet har lett till att fler cancerfall upptäcks tidigt, då chansen till bot är större. Effektivare behandlingar påverkar också överlevnaden. Trots att allt fler får cancer dör i dag färre (i antal) av cancer än för 40 år sedan.

Bilden nedan visar antal döda per 100 000 invånare.

De vanligaste cancerformerna 

Prostatacancer och bröstcancer stod tillsammans för en tredjedel av alla cancerdiagnoser under 2011.

Är du intresserad av mer fakta och statistik om cancer? Här kan du läsa hela kapitlet.

Bloggat av:

Tänk med hjärtat i Mariestad den 19 maj

2013-05-6 - Tags: , , , ,
Kommentera ( kommentarer)

Anna Stenberg, galaarrangör.

Den 19 maj arrangerar Anna Stenberg, 16 år, en gala som hon benämner Tänk med hjärtat. Det är ett välgörenhetsprojekt där alla pengar kommer att gå antingen till Cancerfonden eller Barncancerfonden beroende på vad gästerna vill.

På sin blogg berättar Anna om sin farfar och en god vän som båda gått bort i olika tumörsjukdomar. Den 17-åriga vännen sade: ”Anna, du har ett hjärta av guld och är det någon som jag är stolt över nu så är det du. Så keep going.”

– Det är exakt vad jag kommer att göra, hälsar Anna på sin blogg.

– Efter att jag hade mist dessa två solstrålar i mitt liv så kände jag att jag ville hjälpa till på något sätt. Jag började spåna lite på vad jag kunde göra och kom då fram till att göra en grym konsert med mycket underhållning och mycket känslor.

Och grymt blir det! På galan som äger rum på Mariestads teater kl 19.00 kommer talare, privatpersoner, sponsorer och artister att delta. Vad sägs om SoundAct från Skövde som uppträder liksom Tony Rissla och Pauline Käll och Jessica Persson och Tova Hansson och många, många fler.

Ta gärna en förhandstitt på vad som kvällen har att erbjuda!

– Jag hoppas du vill vara med och nå vårt mål som ligger på 25 000 kronor, säger Anna Stenberg.

Biljetter säljs nu via Xact Fashion i Mariestad. Biljettpriset är 100 kronor, en hundralapp som gör skillnad!

Bloggat av:

Våga stanna kvar när vännen blir sjuk

2013-05-3 - Tags: , , ,
Kommentera ( kommentarer)

Nu hände det mig. Det där med att vara nära men ändå så långt ifrån. Min barndomsvän ringer och berättar att hans kompis har fått ett återfall i sin cancersjukdom och är svårt sjuk. Han känner sig ledsen, både vill och inte vill prata eftersom det gör ont.

Vi trevar oss fram i samtalet, pratar om vilka möjligheter hans vän har att leva en längre tid med sin sjukdom. Jag vill inte klampa på för mycket och ingjuta hopp som kanske inte är relevant. Vi tar ett steg i taget och pratar om hur han mår just nu.

– Vad menar du med sjuk? Ligger han i sängen? Orkar han vara uppe och gå? Äter han och dricker? frågar jag.

Det visar sig att han är väldigt sjuk, hans vän tar sig inte ur sängen och man pratar om att hospice (vård i livets slutskede) kan vara aktuellt inom kort. Hans matlust är borta och han får bara i sig vätska.

– Okej säger jag, din vän har sannolikt en begränsad tid kvar i livet. Vad vill du göra? Vad vill du ha sagt? Om han vill träffa dig så gå dit och prata med honom. Våga möta honom och hans familj. Håll dig inte borta. Att bli övergiven är det svåraste, att själv få tacka nej till ett besök är en helt annan sak.

Min vän åkte och hälsade på. Kamraten dog fortare än vad någon hade förväntat sig och efteråt var han tacksam för vårt samtal. Jag hade funnits där och mest lyssnat men också fått honom att våga vara kvar när han helst av allt ville springa därifrån, för det blev så jobbigt.

Nu sitter jag och känner en sorg över en väns vän som jag inte mött mer än en gång. Men jag blev berörd av deras vänskap, av en för tidig död och av den familj som finns kvar med tomrummet efter en viktig person. Jag uppmanar min vän att inte överge familjen, att fortsätta hålla kontakten med änkan och barnen även efter ett halvt år då många liv går tillbaka till det normala. Men för min väns väns familj blir livet aldrig som förut.

Det sista han gör innan vi skiljs åt är att gå in på alladrabbas.se och skicka en hälsning till vännens föräldrar som fortfarande lever. Samtidigt passar han på att bli månadsgivare. För nu kom cancern så nära att det blev på riktigt.

Bloggat av:

Cancerbeskedet drabbade inte bara Leila

2013-04-18 - Tags: , , , ,
Kommentera ( kommentarer)


I av 3 får cancer. Men alla drabbas. Så lyder Cancerfondens budskap i vårens kampanj. En som vet hur cancer påverkar personer i ens närhet är Leila Söderholm. 2010 fick hon diagnosen tarmcancer. Ett besked som inte bara var svårt för Leila själv utan även för hennes familj, vänner och kollegor.

Leila är vårt ansikte utåt i kampanjen och hon vill berätta sin historia för att få fler att delta i kampen mot cancer och bli månadsgivare till Cancerfonden.

Leila arbetar som tränare, kostrådgivare, föreläsare, coach och har en egen blogg på amelia.se. Så här beskriver hon själv tiden efter cancerbeskedet:

– Den första tiden går inte att beskriva. Att riskera att dö ifrån sina barn är en känsla som är omöjlig att ta in. Att jag skulle tvingas genomgå stora operationer och riskera att bli skadad för livet var mindre viktigt. Det enda jag ville var att överleva. 

Leila har i perioder behövt mycket hjälp och har haft svårt att klara sig själv. Hennes man och närmaste familj har varit ett stort stöd. En granne kom varannan dag med mat till hela familjen. Hennes kolleger klev in och tog över Leilas verksamhet och lät henne bara vara sjuk.

Kollegan Chris berättar att han efter den första chocken började fokusera på vardagsdetaljerna.

– Jag ville att företaget skulle fortsätta som om Leila hade varit där. Jag kände att om ingen annan kan, så tar jag allt.

Vännen Camilla förstod direkt att sjukdomen skulle uppta hela Leilas existens och anpassade sitt eget liv efter det.

– Att stå bredvid någon som är sjuk är jättejobbigt. Kunde jag på något sätt hjälpa henne så var det en fullständig självklarhet.

Leila mår fortfarande periodvis dåligt med smärtor, men hon är tacksam för att hon lever.

– Varje cancerfall påverkar livet för så många människor och vi måste tillsammans göra vad vi kan för att besegra denna hemska sjukdom. Jag och många med mig har valt att bli månadsgivare till Cancerfonden och jag hoppas att min historia kan få fler att göra det livsviktiga valet.

Har du också erfarenhet av cancer i din närhet, gå in på vår Facebooksida och berätta!

Bloggat av:

Läkare utbildas i att ge svåra besked

2013-03-21 - Tags: , , , ,
Kommentera ( kommentarer)

Jag har nyss kommit hem från Onkologidagarna i Linköping. I år samlades för första gången både läkare och sjuksköterskor i cancervård, för att dela erfarenheter och lyssna på svenska och utländska föreläsare.

Hur säger man det som ingen egentligen vill höra?

Första dagen var jag på en föreläsning om palliativa vårdprogrammet. Nytt och intressant. Jag fick ta del av den samtalsutbildning som nu kommer att erbjudas läkare. För det är inte lätt att lämna beskedet: ”Den behandling vi givit fungerar inte längre. Nu kan vi bara erbjuda symtomlindring.” Man vill ju ibland, som ni vet, skjuta budbäraren.

Svårast har kanske de närstående. De ställer krav på att läkarna måste göra så mycket mer. Trots att patienten kanske inte vill ha mer behandling kan man som läkare bli förförd av de närstående, som kräver att mer måste göras.

En patientberättelse på Onkologidagarna handlade om hur läkaren hade berättat att man måste avbryta behandlingen. Patienten var med på detta men inte de närstående. De påverkade patienten i den mån att behandlingen fortsatte och patienten klarade inte av den.

Så hur kan man lämna detta besked till patienten och de anhöriga så att de förstår att man värnar om ett bra slut,  i stället för ett livsförlängande lidande? Jag tror att många läkare kommer att ha hjälp av denna utbildning. Man blir inte en god samtalspartner utan träning.

Jag fick också ta del av hur det är för barn när en mamma eller pappa blir sjuk. Vilken hjälp finns det att få som tonåring? Hur får vi tonåringarna att vilja komma och hälsa på den sjuka föräldern?

Inga givna svar finns, tonåringar är som vi alla vet svåra att nå. Men det är viktigt att få möjlighet att tillsammans prata om detta och dela erfarenheter.

Bloggat av:

Tack alla ni som vill vara med!

2013-02-25 - Tags: , ,
Kommentera ( kommentarer)

Cancerfondens sida på Facebook.

För en tid sedan sökte vi på vår Facebooksida efter personer som har erfarenhet av cancer och som skulle kunna tänka sig att medverka i vår kommunikation, i annonser och på webben. Många kände sig träffade, som patient eller närstående, och hörde av sig till mig. Jag vill rikta ett stort tack till alla som engagerade sig i vår önskan.

Att ha möjlighet att söka människor som vill hjälpa till att göra skillnad är så värdefullt för oss på Cancerfonden. Jag tänker på vilken styrka det finns i all erfarenhet som jag fått ta del av.

En berättelse var från en kvinna som upplevde det positiva som sjukdomen givit henne. Hon fick tillbaka en närstående där relationen varit mindre bra under ett antal år. Så trots den skräck, rädsla eller obehag vi kan känna av att själva drabbas eller möta närstående, så kunde hon acceptera att sjukdomen tog plats och att hon fick tillbaka en viktig relation i sitt liv. Tyvärr är det så som många kan uppleva det. Först när vi drabbas på olika vis så värdesätter vi varandra och det vi har eller saknar.

Jag hoppas få dela med mig av de erfarenheter vi fått till oss under året som kommer. Vänskap som uppstått, hur man överlever sorgen, glädjen när friskheten kommer, tröttheten att vara närstående… Men sammantaget mycket glädje och kärlek från familj, vänner, grannar och arbetskamrater.

För er som behöver prata utan att vilja dela er historia offentligt så kan ni kontakta oss på Cancerfondens informations-och stödlinje. Man kan välja att ringa och prata eller skicka in ett mejl.

Bloggat av:

Ett tack betyder så mycket

2013-02-8 - Tags: , , , ,
Kommentera ( kommentarer)

Ibland får jag frågan hur jag orkar arbeta på Cancerfondens informations-och stödlinje. Mitt korta svar brukar bli att det tack jag får när samtalet är avslutat kan bära mig långt.

Häromdagen fick jag vara med om något som värmde extra mycket. En kvinna vars mamma blivit svårt sjuk ringde och hade funderingar över hur snabbt sjukdomsförloppet kunde gå och vad som kunde hända. Vi pratade länge med varandra och hon återkom nästan en gång i veckan på den dag jag hade ”min” telefontid. Vi fick lite närmare kontakt och självklart funderade jag på hur det gick för henne.

Så ringer hon en dag och säger:

”Tack! Tack Britta för att du fanns där och lyssnade på mig och fick mig att förstå att det skulle kunna gå fort för min mamma. Du och dina kolleger är så värdefulla och jag hade aldrig klarat mig utan dig och er. Mamma dog för en vecka sedan och det blev ett bra avsked. Jag kunde vara nära henne och nu är jag ledsen men jag förstår vad som hänt och det är jag tacksam för att jag fick hjälp med.”

Det var svårt att hålla tårarna borta när jag fick ett så varmt tack, men som jag sade till henne: detta får mig att orka många, många fler samtal!

Senare samma vecka möter jag en kvinna i ett annat sammanhang, hon frågar om jag är Britta Hedefalk. Hon hade 1998 fått diagnosen cancer och hade då pratat med mig. Det hade hjälpt henne att överleva, berättade hon. Ända sedan dess hade hon tänkt höra av sig och tacka, men det hade inte blivit av. Hon läser vår tidning Rädda Livet och därför kände hon igen mig.

Gissa om jag gick hem på lätta fötter. Två sådana möten under en vecka, människor där jag och mina kolleger varit med och gjort en skillnad! Kan man ha ett bättre jobb!?

Bloggat av:

Hur pratar vi om cancer och döden med varandra?

2013-01-25 - Tags: , , ,
Kommentera ( kommentarer)

Häromdagen pratade jag med en kvinna som växte upp i ett annat land. Hon ringde till Cancerfondens informations-och stödlinje. Hennes oro handlade om en mycket sjuk släkting som har barn som är knappt tonåringar. Ingen vill prata om sjukdomen eller att pappan kommer att dö inom en snar framtid.

Kvinnan var frustrerad över den stora skillnaden mellan våra kulturer. Hon har anammat det svenska sättet att betrakta sjukdom och död, medan släktingarna lever kvar i sin kultur och ett annat synsätt. Vi talade om att hon sannolikt skulle vara till störst hjälp om hon tillät olikheten, att förstå och respektera att hennes förändring inte gäller dem som är kvar i landet hon växte upp i. De har sitt sätt att betrakta sjukdom och det är en djupt rotad tradition som man inte kan bryta plötsligt.

Under vårt samtal kom vi fram till att det även inom den svenska kulturen råder olikheter i synen på sjukdom och död. En del vill inte nämna cancersjukdomen vid namn utan pratar mest om ”knölen” eller ”det onda”. Döden är inte heller riktigt rumsren, dessvärre kan det gälla inom vården också.

Så hur kan vi göra när vi hanterar cancersjukdomen så olika? Jo, vi kan möta varandra med respekt och försöka att ”dansa” tillsammans. Den som är sjuk för i dansen och den närstående följer med. Lyssna på vilken möjlighet som bjuds att prata om det svåra. Och acceptera att alla inte har behov av att sätta ord på sin oro, rädsla eller sorg.

När det drabbar barnen kan vi behöva extra hjälp att berätta. Det är så viktigt att barn får vara delaktiga och inte lämnas utanför, hur svårt det än kan vara. Men, detta gäller i vår kultur och kan tyvärr inte tas för givet när man återvänder till sina rötter med en ny syn på vad som är ”rätt”.

Bloggat av:

”Efter döden” ger tips om avskedet

2012-11-30 - Tags: , ,
Kommentera ( kommentarer)

Fredag och snart helg. Jag ser fram emot att vara ledig men först vill jag ögna igenom en bok jag fått från Gothia förlag: ”Efter döden, om att ta avsked och att sörja med händerna”. Man kan undra om det är en uppiggande helgläsning eller om jag helt enkelt är lite yrkesskadad. Brukar man läsa om döden och tycka att det är en bra bok eller som i detta fall ett bra häfte?

Jag gör det. Jag jobbar med cancer och möter livets sorg men också glädje i mitt arbete på Cancerfondens informations- och stödlinje. Att blunda för verkligheten är ingen idé, vi ska ju alla dö, tänker jag och börjar bläddra och läsa.

Det är ett fint häfte där författarna berättar om vad som händer när någon dör. Vad kan man själv göra? Att själv med andra närstående eller vårdpersonal kunna tvätta av den döde, klä på med respekt och att vara mer delaktig i processen för att på så sätt hantera avskedet bättre.

Jag tror att många inte vet vad man har rätt att göra, några vill inte vara delaktiga och några andra kanske är rädda för döden och att handskas fysiskt med den. Men som det beskrivs i häftet så får man hjälp ”att sörja med sina händer”.

För dig som nyss förlorat någon eller som snart kommer att göra det, läs häftet och ge dig själv en möjlighet att själv kunna välja hur du vill göra den sista stunden till ett starkt och vackert minne. För även om döden är smärtsam så kan den bli fin om vi varsamt får vara med hela vägen.

Här kan ni köpa boken 

Bloggat av:

Brist på kontaktsjuksköterskor drabbar patienter

2012-11-23 - Tags: , , ,
Kommentera ( kommentarer)

Det ringer en kvinna till Cancerfondens informations-och stödlinje. Hon är nyligen diagnostiserad med cancer.  Pia (som hon heter) undrar över vad som ska hända. Hon tycker att det känns rörigt just nu. Hon ska på olika undersökningar och vet inte riktigt när i tid de kommer. Hon har många funderingar kring sin cancersjukdom också.

Kontaktsjuksköterska saknas.

Jag berättar för henne att det bör finnas en kontaktsjuksköterska som hon ska kunna vända sig till. En person som hon kan ”hålla” lite i handen under den här resan.

Pia säger att hon frågat efter en sådan person men inte fått någon kontakt ännu.

Det känns tråkigt att höra då det i en nationell cancerstrategi står att läsa att ”målet med att inrätta kontaktsjuksköterskor ska vara att förbättra omhändertagandet, kontinuiteten och skapa ökad trygghet och tillit för patienter och närstående”.

På SKL:s webbplats finns delrapporten ”Kontaktsjuksköterska i cancervården” 2011.  Där har man gått igenom de sex regionerna och sett hur långt de kommit inom området. SKL ska verka för att insatser som är särskilt viktiga för att stimulera användningen av kontaktsjuksköterska genomförs.

Trots detta så saknas alltså en person som nu kan leda Pia. Kanske är en av anledningarna att man inom sjukvården inte anser att detta ska prioriteras, trots beslut.

Hjärntumörföreningen skrev nyligen en debattartikel om detta och det är oroande att fler sannolikt drabbas av bristen på kontaktsjuksköterskor, en så viktig person och funktion i en cancerpatients liv.

Bloggat av: