Kulturella skillnader hur vi bemöter sjuka närstående

Nyheter

Fredag den 13:e, vad kommer att hända? Jag sätter på telefonen till Cancerfondens informations- och stödlinje och väntar på att det ska ringa.

– Hej, jag behöver prata med någon. Kan jag få prata med dig? Min mamma bor i ett annat land och är sjuk i cancer. Det vi fått veta är att hon är väldigt sjuk och att hon inget vet. Vi vill åka ner och hälsa på henne eftersom vi inte vet hur länge hon kommer att klara sig. Men vårt problem är hur vi ska vara mot henne? Vad ska vi säga?

– Hur vill ni själva göra, frågar jag? Vad är det ni vill berätta för henne? Vad är viktigt?

– Vi vill kunna säga hej då till henne, prata om det som varit och få ta farväl eftersom vi lever så långt ifrån varandra. Problemet är att vi inte får berätta för mamma vad som är fel med henne. Släkten förbjuder oss det. Vi har bott i Sverige så länge att vi tycker att man ska berätta för sina närstående, men om vi gör det får vi alla emot oss. Så vad gör vi?

Jag tänker efter en stund. Min spontana reaktion är att de ska berätta för sin mamma hur det ligger till, för så gör vi ju i Sverige. Men så inser jag att det kan ju inte vara rätt. Det är rätt för mig för så har jag levt och lärt, men de måste naturligtvis respektera att deras mamma är uppväxt i en annan kultur med andra normer som är rätt för henne.

Vi pratar om detta och om de kan prata med övriga släkten om sin oro och också vara följsamma med sin mamma och hur hon vill prata om sin situation. Vi brukar säga att man dansar tillsammans med den som är sjuk och att det är den sjuke som för. Det innebär att man lyssnar in vad den andre vill och så följer man efter och lägger sina egna behov åt sidan för stunden.

När vi avslutar samtalet är det en lugnare kvinna som jag pratar med, hon har landat i att acceptera att det är två världar hon lever i. Sin gamla kultur och den nya. Man måste inte välja utan man kan bara acceptera att vi gör saker på olika vis.