Tag: oro

Att våga prata om sin oro

Äntligen sol och värme. Jag promenerar tidigt på morgonen till Cancerfonden och tankarna går runt i mitt huvud. Det är så vackert tänker jag när jag ser ut över vattnet och Djurgården, man anar blommornas färger och trädens skira grönska. Jag andas in djupt och tänker att just nu mår jag bra.

Men jag vet att Anna inte gör det. Anna som jag pratade med häromdagen när hon ringde till Cancerfondens informations- och stödlinje. Hon var rädd för det besked hon skulle få av läkarna, som tagit prov på en förändring de sett i hennes kropp.

Hon var ledsen och jag frågade vad hennes rädsla mest handlade om? Är det oron för döden eller kanske rädsla för operation eller annat?

– Jag är nog mest rädd för döden, berättar hon, det skrämmer mig att jag ska behöva lämna mina barn utan en mamma.

– Men, fortsätter jag mitt samtal, du har inte fått en diagnos än och du är redan rädd för att du ska dö?

Just så är det, vi tror att cancerdiagnosen är detsamma som ett dödsbesked. Men så är det inte. Vi kan bli botade, leva länge med en kronisk sjukdom och naturligtvis kan vi dö av cancer också.

Av den anledningen är det så viktigt att man snabbt unnar sig att prata med någon som känner till sjukdomen och kanske kan ta bort en del av den ”onödiga” rädslan. Förstå att just den diagnos man väntar på är väldigt botbar eller har ett mycket långsamt förlopp.

Det kan vara skönt att få hjälp med att förstå sin oro och på så vis kunna hantera den bättre. Jag tror det blev bra för Anna att vi pratade om att den sjukdom hon trodde hon hade inte skulle vara så allvarlig utan att de flesta blir friska efter en operation.

Om ni känner någon som är sjuk eller är närstående och behöver prata med någon så  kan de ringa till oss på Cancerfondens informations- och stödlinje, 020-59 59 59 måndag – fredag klockan 9-13, så kanske vi kan underlätta för dem.

Läkaren som blev patient berättar

Kommer ni ihåg Svetlana Bajalica Lagercrantz, cancerläkaren och forskaren som fick bröstcancer? Några månader efter diagnosen började hon blogga på Cancerfonden.se – ”Svetlanas dagbok”. Nu berättar hon i en artikel i Svenska Dagbladet om sina erfarenheter.

Svetlana Lagercrantz

Svetlana Lagercrantz.

Bloggen var ett sätt att hjälpa andra drabbade att hantera sin rädsla inför sjukdomen.

– Jag slås av all oro och ångest, men också av osäkerheten inför den behandling de får. Det finns en ganska stor besvikelse på sjukvården. På bloggarna kan patienter peppa varandra i sitt missnöje med den vård de har fått, säger hon i SVD.

Svetlana behandlades av sina egna kolleger, på Radiumhemmet. Läsarna fick i bloggen en inblick i patientens vardag.

– Jag ville visa att man kan lita på behandlingen här i Sverige, berättar hon.

Så gott som alla reaktioner har varit positiva. Vänner och arbetskamrater följde henne genom sjukdomsperioden, läkarstudenter fick ett nyttigt perspektiv på patienter och andra cancerdrabbade kunde känna igen sig i situationen.

Svetlana lärde sig mycket under resans gång och hoppas att hon bidragit med att vara öppen. Vi på Cancerfonden vill rikta ett varmt tack till Svetlana, som vågade och orkade berätta om sin cancer! Som hon själv säger: ”Cancer är inget att skämmas över.”

För dig som vill läsa mer om Svetlanas tid som cancerpatient, läs bloggen här.

Hela artikeln i Svenska Dagbladet finns att läsa här.

Närstående söker mest stöd

När man drabbas av cancer behöver man ofta någon att prata med. Många vänder sig till Cancerfondens informations- och stödlinje. Linjen är oberoende och skild från sjukvården, man kan vara anonym om man vill och personuppgifter registreras inte alls.

Anne Lindgren, Cancerfonden.

Anne Lindgren, specialistsjuksköterska i cancervård, har tagit emot samtal och svarat på mejl på ”infostöd” i 15 år. Här är hennes sammanställning av året som gick, 2011:

Antal besvarade samtal under 2011 var 2 484, varav 73 procent kom från kvinnor och 27 procent från män. Det genomsnittliga samtalet varade i 12-13 minuter. Närstående (familj och vänner) stod för den största gruppen; 41 procent var närstående och 31 procent var personer med egen cancersjukdom.

De flesta frågorna handlade om bröstcancer, prostatacancer och gynekologisk cancer. Många ringde för att få information om själva sjukdomen och dess behandling, men många ville också prata om sin situation och få stöd.

Fler närstående än patienter kontaktade Informations- och stödlinjen för känslomässigt stöd i första hand. De närstående ringde i större utsträckning när den sjuke var i slutskedet av livet, eller redan hade avlidit. Frågorna handlade då om den sjukes sista tid i livet eller den egna sorgen och hur man kan hantera den.

Men alla ringer inte, om det vittnar de 2 344 mejl som kom in till Cancerfondens Informations- och stödlinje under 2011. Även här var kvinnorna i klar majoritet och närstående var den mest förekommande kategorin. Hit vände sig också personer som oroar sig för cancersjukdom, nästan var fjärde mejlare hade ett sådant ärende.

Vill du komma i kontakt med Informations- och stödlinjen? Ring 020-59 59 59, öppettiderna är (helgfri) måndag-fredag 9-13. Samtalen är kostnadsfria. Du kan även mejla till: infostodlinjen@cancerfonden.se eller skicka brev till: Cancerfondens informations- och stödlinje, 101 55 Stockholm.

Du kan läsa mer om Informations- och stödlinjen här.

Paralyserande rädsla för cancer

De som ringer till Cancerfondens informations- och stödlinje är inte bara patienter och närstående. En del är yngre personer som är rädda för cancer. De beskriver olika symtom som de varit hos sin läkare med och läkaren har undersökt och inte funnit någon sjukdom. Trots det kan de inte släppa oron.

Vi försöker prata om orsaken till rädslan. Att vara ung och frisk men nästan paralyserad av rädsla för sjukdom så att livet inte levs. Oviljan att prata med en psykolog för att kunna få hjälp med oron.

 Lever vi i ”I trygghetsnarkomanernas land” (författare: David Eberhard)? All denna ängslan för att bli sjuk som orsakar så mycket ångest hos dessa unga personer.

Jag funderar på om man i Afrika har tid att vara rädd för det som skulle kunna hända om jag blev sjuk eller om verklighetens svält och riktiga sjukdomar tvingar alla att leva idag.

Hur ser du på denna oro för döden? Vi kommer alla att möta den förr eller senare. Kan vi hjälpa varandra att vara mindre rädda för imorgon och mer glada för idag?