Tag: psykologi

Våga stanna kvar när vännen blir sjuk

2013-05-3 - Tags: , , ,
Kommentera ( kommentarer)

Nu hände det mig. Det där med att vara nära men ändå så långt ifrån. Min barndomsvän ringer och berättar att hans kompis har fått ett återfall i sin cancersjukdom och är svårt sjuk. Han känner sig ledsen, både vill och inte vill prata eftersom det gör ont.

Vi trevar oss fram i samtalet, pratar om vilka möjligheter hans vän har att leva en längre tid med sin sjukdom. Jag vill inte klampa på för mycket och ingjuta hopp som kanske inte är relevant. Vi tar ett steg i taget och pratar om hur han mår just nu.

– Vad menar du med sjuk? Ligger han i sängen? Orkar han vara uppe och gå? Äter han och dricker? frågar jag.

Det visar sig att han är väldigt sjuk, hans vän tar sig inte ur sängen och man pratar om att hospice (vård i livets slutskede) kan vara aktuellt inom kort. Hans matlust är borta och han får bara i sig vätska.

– Okej säger jag, din vän har sannolikt en begränsad tid kvar i livet. Vad vill du göra? Vad vill du ha sagt? Om han vill träffa dig så gå dit och prata med honom. Våga möta honom och hans familj. Håll dig inte borta. Att bli övergiven är det svåraste, att själv få tacka nej till ett besök är en helt annan sak.

Min vän åkte och hälsade på. Kamraten dog fortare än vad någon hade förväntat sig och efteråt var han tacksam för vårt samtal. Jag hade funnits där och mest lyssnat men också fått honom att våga vara kvar när han helst av allt ville springa därifrån, för det blev så jobbigt.

Nu sitter jag och känner en sorg över en väns vän som jag inte mött mer än en gång. Men jag blev berörd av deras vänskap, av en för tidig död och av den familj som finns kvar med tomrummet efter en viktig person. Jag uppmanar min vän att inte överge familjen, att fortsätta hålla kontakten med änkan och barnen även efter ett halvt år då många liv går tillbaka till det normala. Men för min väns väns familj blir livet aldrig som förut.

Det sista han gör innan vi skiljs åt är att gå in på alladrabbas.se och skicka en hälsning till vännens föräldrar som fortfarande lever. Samtidigt passar han på att bli månadsgivare. För nu kom cancern så nära att det blev på riktigt.

Bloggat av:

Tack alla ni som vill vara med!

2013-02-25 - Tags: , ,
Kommentera ( kommentarer)

Cancerfondens sida på Facebook.

För en tid sedan sökte vi på vår Facebooksida efter personer som har erfarenhet av cancer och som skulle kunna tänka sig att medverka i vår kommunikation, i annonser och på webben. Många kände sig träffade, som patient eller närstående, och hörde av sig till mig. Jag vill rikta ett stort tack till alla som engagerade sig i vår önskan.

Att ha möjlighet att söka människor som vill hjälpa till att göra skillnad är så värdefullt för oss på Cancerfonden. Jag tänker på vilken styrka det finns i all erfarenhet som jag fått ta del av.

En berättelse var från en kvinna som upplevde det positiva som sjukdomen givit henne. Hon fick tillbaka en närstående där relationen varit mindre bra under ett antal år. Så trots den skräck, rädsla eller obehag vi kan känna av att själva drabbas eller möta närstående, så kunde hon acceptera att sjukdomen tog plats och att hon fick tillbaka en viktig relation i sitt liv. Tyvärr är det så som många kan uppleva det. Först när vi drabbas på olika vis så värdesätter vi varandra och det vi har eller saknar.

Jag hoppas få dela med mig av de erfarenheter vi fått till oss under året som kommer. Vänskap som uppstått, hur man överlever sorgen, glädjen när friskheten kommer, tröttheten att vara närstående… Men sammantaget mycket glädje och kärlek från familj, vänner, grannar och arbetskamrater.

För er som behöver prata utan att vilja dela er historia offentligt så kan ni kontakta oss på Cancerfondens informations-och stödlinje. Man kan välja att ringa och prata eller skicka in ett mejl.

Bloggat av:

Ett tack betyder så mycket

2013-02-8 - Tags: , , , ,
Kommentera ( kommentarer)

Ibland får jag frågan hur jag orkar arbeta på Cancerfondens informations-och stödlinje. Mitt korta svar brukar bli att det tack jag får när samtalet är avslutat kan bära mig långt.

Häromdagen fick jag vara med om något som värmde extra mycket. En kvinna vars mamma blivit svårt sjuk ringde och hade funderingar över hur snabbt sjukdomsförloppet kunde gå och vad som kunde hända. Vi pratade länge med varandra och hon återkom nästan en gång i veckan på den dag jag hade ”min” telefontid. Vi fick lite närmare kontakt och självklart funderade jag på hur det gick för henne.

Så ringer hon en dag och säger:

”Tack! Tack Britta för att du fanns där och lyssnade på mig och fick mig att förstå att det skulle kunna gå fort för min mamma. Du och dina kolleger är så värdefulla och jag hade aldrig klarat mig utan dig och er. Mamma dog för en vecka sedan och det blev ett bra avsked. Jag kunde vara nära henne och nu är jag ledsen men jag förstår vad som hänt och det är jag tacksam för att jag fick hjälp med.”

Det var svårt att hålla tårarna borta när jag fick ett så varmt tack, men som jag sade till henne: detta får mig att orka många, många fler samtal!

Senare samma vecka möter jag en kvinna i ett annat sammanhang, hon frågar om jag är Britta Hedefalk. Hon hade 1998 fått diagnosen cancer och hade då pratat med mig. Det hade hjälpt henne att överleva, berättade hon. Ända sedan dess hade hon tänkt höra av sig och tacka, men det hade inte blivit av. Hon läser vår tidning Rädda Livet och därför kände hon igen mig.

Gissa om jag gick hem på lätta fötter. Två sådana möten under en vecka, människor där jag och mina kolleger varit med och gjort en skillnad! Kan man ha ett bättre jobb!?

Bloggat av:

Tufft för unga som mist en förälder

2012-12-5 - Tags: , , ,
Kommentera ( kommentarer)

Att skada sig själv, genom att till exempel skära eller bränna sig, är dubbelt så vanligt bland tonåringar som mist en förälder i cancer jämfört med bland andra ungdomar. Det har Tove Bylund-Grenklo, doktorand vid Karolinska Institutet, och hennes handledare Carl-Johan Fürst kommit fram till i en studie som finansierats av bland annat Cancerfonden.

Forskarna har följt unga som förlorade en förälder i cancer när de var mellan 13 och 16 år gamla, åren 2000-2003. Sex år senare fick de svara på en enkät, och av 622 unga som svarade hade var femte skadat sig själv. I en kontrollgrupp med 330 ungdomar som inte förlorat en förälder var det var tionde.

– Vi var överrumplade över att det var så vanligt förekommande, säger Tove Bylund Grenklo i en intervju med SVT.se.

Skillnaderna mellan tonåringarna som förlorat en förälder och dem som inte gjort det fanns kvar även när forskarna tagit hänsyn till mobbning, övergrepp och andra faktorer som man vet leder till självskadebeteende.

Varje år mister cirka 800 tonåringar i Sverige en förälder, ungefär 40 procent i cancersjukdomar. Tove Bylund Grenklo och hennes forskarkollegor anser att det behövs mer kunskap inom till exempel skolan och primärvården om risken för självskadebeteende hos dessa unga.

– Med ökad kunskap finns det större möjlighet att de här barnen och unga människorna hittas – även utanför cancersjukvården, säger Tove Bylund Grenklo till SVT.

Till Cancerfondens Informations- och stödlinje ringer ganska sällan unga med cancerdrabbade föräldrar.

– Tonåringar är ofta svåra att nå, de söker inte hjälp så ofta som vi och kanske även deras föräldrar skulle kunna önska, säger Britta Hedefalk, intressepolitiskt sakkunnig och en av de sjuksköterskor som svarar den som ringer Informations- och stödlinjen.

– Här tror jag att Ung Cancer fyller en viktig funktion, där kan unga som drabbats av cancer eller är närstående mötas, fortsätter hon.

Cancerfondens informations- och stödlinje nås på 020-59 59 59 varje vardag mellan klockan 9 och 13. Läs mer om dem som svarar här.

Bloggat av:

Brist på kontaktsjuksköterskor drabbar patienter

2012-11-23 - Tags: , , ,
Kommentera ( kommentarer)

Det ringer en kvinna till Cancerfondens informations-och stödlinje. Hon är nyligen diagnostiserad med cancer.  Pia (som hon heter) undrar över vad som ska hända. Hon tycker att det känns rörigt just nu. Hon ska på olika undersökningar och vet inte riktigt när i tid de kommer. Hon har många funderingar kring sin cancersjukdom också.

Kontaktsjuksköterska saknas.

Jag berättar för henne att det bör finnas en kontaktsjuksköterska som hon ska kunna vända sig till. En person som hon kan ”hålla” lite i handen under den här resan.

Pia säger att hon frågat efter en sådan person men inte fått någon kontakt ännu.

Det känns tråkigt att höra då det i en nationell cancerstrategi står att läsa att ”målet med att inrätta kontaktsjuksköterskor ska vara att förbättra omhändertagandet, kontinuiteten och skapa ökad trygghet och tillit för patienter och närstående”.

På SKL:s webbplats finns delrapporten ”Kontaktsjuksköterska i cancervården” 2011.  Där har man gått igenom de sex regionerna och sett hur långt de kommit inom området. SKL ska verka för att insatser som är särskilt viktiga för att stimulera användningen av kontaktsjuksköterska genomförs.

Trots detta så saknas alltså en person som nu kan leda Pia. Kanske är en av anledningarna att man inom sjukvården inte anser att detta ska prioriteras, trots beslut.

Hjärntumörföreningen skrev nyligen en debattartikel om detta och det är oroande att fler sannolikt drabbas av bristen på kontaktsjuksköterskor, en så viktig person och funktion i en cancerpatients liv.

Bloggat av:

Våga stötta kompisen som mist en förälder

2012-09-7 - Tags: , , , ,
Kommentera ( kommentarer)

I morse vaknade jag som vanligt med mamma och pappas foton framför mina ögon. Det känns tryggt att ha dem där i fönstret. Jag pratar lite med dem och naturligtvis skäller jag stundom på dem för att de är så himla döda.

Jag är ändå glad att jag fick vara med om dem så länge. När jag kommer till jobbet på Cancerfondens informations-och stödlinje så får jag ofta prata med unga vuxna som är på väg att mista en förälder i en cancersjukdom.

När man precis är på väg ut i livet på skälvande ben så rämnar marken och det stöd man trodde skulle finnas finns inte längre. Förutom frågan om vad som finns att göra – går det att få stopp på sjukdomen trots allt? – så finns en rädsla för att bli lämnad.

Våga stötta din kompis!

– Det finns ingen som jag kan prata med. Mina kompisar är snälla men förstår inte hur jag har det, berättar Lisa. Vart ska jag vända mig, undrar hon.

I dag finns Ung cancer som startat grupper även för närstående unga som är mellan 16 och 30 år. Där kan man hitta jämnåriga som kanske bättre förstår hur det är.

Men vi ska inte förminska allas vår insats när det gäller att lyssna och att ha tålamod med ojämna humör. Om vi låter varandra vara sköra av och till utan att behöva förklara så kan det vara en stor hjälp. Våga fråga vad man kan hjälpa till med.

Våga finnas kvar när din kompis är i sorg!

På Cancerfondens webbplats kan du läsa mer om sorg och förlust av någon kär person och hur det kan kännas att vara närstående till en som snart ska dö.

Bloggat av:

Lättnaden att få känna sig fri

2012-08-10 - Tags: , , , ,
Kommentera ( kommentarer)

Det kom ett mejl till Cancerfondens informations- och stödlinje. En kvinna som ville tacka oss på Cancerfonden för att vi fanns att prata med när hennes mamma var döende. Det hade betytt väldigt mycket för henne att få vårt stöd.

Jag hade förmånen att öppna mejlet och kände hur varm jag blev i hela kroppen. Det jobb vi gör bidrar till att göra en skillnad för några av er därute.

Tankarna går till de av er som kanske varit med om en första sommar utan en person som har betytt mycket för er.

Det första året som man måste ta sig igenom. Hur har det gått? Hur har det känts? För en del kanske det har varit en lättnad då man levt med sjukdomen under en lång tid och äntligen kan känna sig fri att röra på sig igen.

En förbjuden tanke att säga högt, att man är fri. Men i den tanken ligger en stor sorg över att ens närstående från början fick en diagnos. Det är ju det svåraste. När man sedan står bredvid och ser den andre bli sämre, utan att man kan göra något – det är förtvivlande.

När veckorna blir till dagar och sedan timmar i anspänning, så kan man behöva få andas ut. Och då kan det kännas skönt mitt i den stora smärtan.

Så ni som är närstående till någon som förlorat en kär person, tänk på att man behöver få respekt för sina olika sätt att reagera och döm ingen för just dennes sätt att hantera sorgen. Finns där för dem så kan även ni göra en skillnad…

Bloggat av:

Ett cancerbesked är som en stoppskylt

2012-01-20 - Tags: , ,
Kommentera ( kommentarer)

Många av samtalen som jag har i Cancerfondens informations- och stödlinje handlar om hur man ska hantera ovissheten efter ett cancerbesked.

En kvinna som ringde bad mig om hjälp att försöka genom bilder förklara varför det är så svårt att leva med sin oro. En inte helt lätt uppgift men det gav mig tid att försöka förstå även för mig själv vad som händer efter beskedet.

Jag ser framför mig att när vi föds står vi framför en lång väg. Vägen är höljd i en tät dimma. I dimman finns på olika ställen stoppskyltar. Där tar vårt liv slut. Men vi kan inte se skyltarna på grund av den täta dimman. Så vi vandrar på vägen, ibland lyser solen igenom och våra fötter trampar på en grön mjuk gräsmatta och vi känner oss kanske lyckliga. Ibland snavar vi på rötter och hamnar på en knagglig stig som vi inte riktigt ser var den leder. Men vägen fortsätter och vi vår vandring. Plötsligt får vi cancerbeskedet och dimman framför oss lättar. Vi anar vår stoppskylt och inser att vi närmar oss den. Men vi kan inte avståndsbedöma den i dimman så vi vet bara att den finns men inte var.

Bredvid oss vandrar en annan medmänniska, traskar på som vanligt ovetandes om att dennes stoppskylt är precis framför näsan. Den människan fick inget besked om cancer och går rakt på stoppskylten utan en endaste varning, medans jag fortsätter min vandring med den diffusa skylten framför mig…

Jag kan inte framkalla dimmans täthet igen den är för alltid skingrad för den av oss som får ett besked om livshotande sjukdom.

Men det jag kan göra är att försöka förhålla mig till det faktumet. Ibland kanske vi kan det av oss själva och med vänners hjälp. Vissa av oss kanske behöver prata om det med en professionell samtalspartner.

Det viktiga är att vi inte kan sitta och vänta på att det går över utan vi måste aktivt jobba med oss själva och finna ett sätt att hantera den nya vägen med en skir dimma.

Kvinnan jag pratar med och jag är båda nöjda med denna bild. Det gav oss en gemensam bild av hur vi tänker på den annalkande döden som finns för oss alla.

 

Bloggat av:

Goda råd

2011-11-18 - Tags: , , ,
Kommentera ( kommentarer)

Goda råd

  – Jag är så innerligt trött på alla goda råd jag får hela tiden! Så inleds samtalet av en kvinna som ringer till Cancerfondens informations- och stödlinje. 

– Folk menar säkert väl, men dessa råd om vad jag ska äta, att jag ska tänka positivt, att jag ska prova yoga, det gör mig så frustrerad. Jag har min sjukdom och jag tror inte att jag blir frisk om jag är glad däremot är det jobbigt att hela tiden skapa skuld hos mig genom att tala om att jag orsakar min cancer själv om jag inte ändrar mitt beteende.

Hon berättar vidare att hon fått tips om ett hälsokost preparat.  Hon bestämde sig för att pröva för att slippa ifrån tjatet. Men det kommer hon aldrig mer att göra, för hon fick en allergisk chock och hamnade på intensiven. Tabletten hon fick innehöll till 50 % konserveringsämnen som hon är allergisk emot.

Samtalet kommer att handla både om närståendes välmening, men också om den alternativa behandlingen.

  – Om jag bara får ha kvar mina vänner som låter mig vara den person jag är, utan krav på vad jag ska göra så är jag nöjd. Det mina vänner inte alltid förstår är att jag tack vare de läkemedel jag får kan leva med min cancer, jag litar på mina läkare och det måste jag få fortsätta göra. Tillsammans med familjen och vännerna vill jag ha min friska zon. Där jag är den kvinnan som var jag innan sjukdomen kom. 

Jag bekräftar hennes tankar och hoppas hon kan förlåta de välmenande orden och berätta för sin omgivning att hon inte behöver dem. Våga tala om för vänner vad man vill ha och hur, så att de kan förhålla sig till det. Om vi är öppna med varandra och vågar säga hur vi tänker så kan vi skapa förståelse för varandras olika sätt att hantera cancersjukdomen.

Bloggat av:

Unga vuxna behöver också samtalsstöd

2011-11-11 - Tags: , , ,
Kommentera ( kommentarer)

Den här månaden har fler unga vuxna kontaktat oss på Cancerfondens informations- och stödlinje.

En kille som berörde mig extra mycket berättade att han blivit föräldralös. Pappan dog när han var liten och nu hade även mamman dött i cancer. Utan syskon att dela sorgen med känner han sig väldigt ensam.

– Vem kan jag prata med som delar min erfarenhet? undrar han.

 – Att prata med en psykolog är en sak men jag behöver möta andra i liknande situation bara för att veta hur de har gjort. Hur har de klarat sig igenom sorgen?

Han berättar att han är 32 år och lever i en relation. Men det räcker inte. Han behöver annat stöd. Vården såg inte hans behov av att få tala med någon. Hur kan det komma sig?

Jag berättar att han tyvärr inte är ensam utan att detta drabbar många unga vuxna som blir bortglömda som närstående grupp.

Jag tipsar om Ung Cancer som finns på Facebook och att han kan efterlysa kamrater på vår Facebooksida. En tanke med vår närvaro på Facebook är att kunna finna andra i liknande situation och få kontakt.

Man kan också gå in på cancerfondens forum eller söka i samtalsvän.

Bloggat av: