Tag: sorg

Sorg och saknad i jul

Cancerfonden, Psykologiskt stöd

Det närmar sig jul och och ledighet tillsammans med nära och kära. Det är en tid då saknaden kan bli påtaglig efter en viktig person. Sorgen och saknaden kan kännas värre när traditioner firas och tomrummet efter någon uppstår.

Kanske är det första julen utan en person som stod dig nära eller så kan det vara den sista julen du firar med en person som är sjuk. Kanske har du själv nyligen fått en cancerdiagnos och vet inte hur den första julen med cancer ska ”firas”.

Britta Hedefalk och Elizabeth Johansson

Britta Hedefalk och Elizabeth Johansson arbetar på Cancerfondens informations-och stödlinje.

Britta Hedefalk och Elizabeth Johansson är legitimerad vårdpersonal och arbetar på Cancerfondens informations- och stödlinje. Till dem kan du vända dig med alla frågor och i alla situationer där cancersjukdom är inblandad. Du kan vara patient eller närstående, både nära eller i periferin.

Informations- och stödlinjen ger inga medicinska råd, men ger information på olika sätt. De ställer också frågor så att du som hör av dig kommer på vilken väg du kan ta för att komma vidare.

– Människor är generösa att dela med sig av sina berättelser och många uttrycker sin tacksamhet över att någon lyssnar och ger vägledning i en jättejobbig situation. Jag brukar alltid avsluta samtalen med att ”du är varmt välkommen att ringa igen”. Det är många som återkommer, säger Elizabeth.

Britta Hedefalk har svarat i telefonen och på mejl på Informations- och stödlinjen sedan 1994.

Vad känner du att du får tillbaka?

– Tacket! Man känner och hör i samtalet att det har gjort skillnad. Det hade betydelse och många säger ett tack för att jag lyssnar. Det är det som driver mig att fortsätta och då kan jag ta 100 samtal till.

Ring 020- 59 59 59 för att komma till Cancerfondens informations – och stödlinje. Öppet helgfri måndag-fredag 9-13. Samtalen är kostnadsfria. Det går också bra att skicka ett mejl till infostodlinjen@cancerfonden.se 

Våga stötta kompisen som mist en förälder

Psykologiskt stöd

I morse vaknade jag som vanligt med mamma och pappas foton framför mina ögon. Det känns tryggt att ha dem där i fönstret. Jag pratar lite med dem och naturligtvis skäller jag stundom på dem för att de är så himla döda.

Jag är ändå glad att jag fick vara med om dem så länge. När jag kommer till jobbet på Cancerfondens informations-och stödlinje så får jag ofta prata med unga vuxna som är på väg att mista en förälder i en cancersjukdom.

När man precis är på väg ut i livet på skälvande ben så rämnar marken och det stöd man trodde skulle finnas finns inte längre. Förutom frågan om vad som finns att göra – går det att få stopp på sjukdomen trots allt? – så finns en rädsla för att bli lämnad.

Våga stötta din kompis!

– Det finns ingen som jag kan prata med. Mina kompisar är snälla men förstår inte hur jag har det, berättar Lisa. Vart ska jag vända mig, undrar hon.

I dag finns Ung cancer som startat grupper även för närstående unga som är mellan 16 och 30 år. Där kan man hitta jämnåriga som kanske bättre förstår hur det är.

Men vi ska inte förminska allas vår insats när det gäller att lyssna och att ha tålamod med ojämna humör. Om vi låter varandra vara sköra av och till utan att behöva förklara så kan det vara en stor hjälp. Våga fråga vad man kan hjälpa till med.

Våga finnas kvar när din kompis är i sorg!

På Cancerfondens webbplats kan du läsa mer om sorg och förlust av någon kär person och hur det kan kännas att vara närstående till en som snart ska dö.

Lättnaden att få känna sig fri

Cancerfonden, Patienter, Psykologiskt stöd

Det kom ett mejl till Cancerfondens informations- och stödlinje. En kvinna som ville tacka oss på Cancerfonden för att vi fanns att prata med när hennes mamma var döende. Det hade betytt väldigt mycket för henne att få vårt stöd.

Jag hade förmånen att öppna mejlet och kände hur varm jag blev i hela kroppen. Det jobb vi gör bidrar till att göra en skillnad för några av er därute.

Tankarna går till de av er som kanske varit med om en första sommar utan en person som har betytt mycket för er.

Det första året som man måste ta sig igenom. Hur har det gått? Hur har det känts? För en del kanske det har varit en lättnad då man levt med sjukdomen under en lång tid och äntligen kan känna sig fri att röra på sig igen.

En förbjuden tanke att säga högt, att man är fri. Men i den tanken ligger en stor sorg över att ens närstående från början fick en diagnos. Det är ju det svåraste. När man sedan står bredvid och ser den andre bli sämre, utan att man kan göra något – det är förtvivlande.

När veckorna blir till dagar och sedan timmar i anspänning, så kan man behöva få andas ut. Och då kan det kännas skönt mitt i den stora smärtan.

Så ni som är närstående till någon som förlorat en kär person, tänk på att man behöver få respekt för sina olika sätt att reagera och döm ingen för just dennes sätt att hantera sorgen. Finns där för dem så kan även ni göra en skillnad…

Att sakna någon som stått en nära

Nyheter

I morse när jag cyklade till jobbet kom jag att tänka på ett mejl som kom till Cancerfondens informations- och stödlinje. Det var från en kille som för ett år sedan förlorat sin mamma. Han kände sig ledsen och irriterad. Han misstänkte att det hade att göra med att årsdagen närmade sig.

Men han ville höra vilka erfarenheter vi hade av det. Är det verkligen normalt?

Jag tänkte tillbaka på min egen sorg efter min mamma och senare även min pappas död. Hur hade det varit för mig?

Jag började minnas när mamma senast var hos mig, det var på min födelsedag, hon satt på balkongen i solen med svettpärlor i pannan. Hon hade gyncancer och var rätt så dålig men hon njöt av solen.

– Så bra vi har det här i värmen med alla er barn och barnbarn, men jag känner mig lite febrig, vad tror du att det är? minns jag att hon frågade.

Väl medveten om att det var sjukdomen som fått henne att känna så sade jag att det kunde bero på hennes urinvägsinfektion att hon kände sig trött. Hon nöjde sig med svaret. Åkte sedan hem till sin gamla make som var 91 år och som hon varit lyckligt gift med i 55 år. Pappa som inte orkade följa med, det är ju så många barn numera…

Det var sista gången hon var hos mig. Några dagar senare åkte hon in på hospice och efter några veckor somnade hon lugnt och stilla in med alla barn och barnbarn bredvid sig. Vi pratade och skrattade och med jämna mellanrum kollade vi att hon fortfarande andades. Vi fanns i hennes närhet med våra röster och den humor och värme som hon och pappa hade delat med sig av i vårt hem. Det kändes som ett bra avslut på ett 82-årigt liv.

Min sorg kom i ränder som man brukar säga att barns sorg gör. Den damp och dimper fortfarande ner när jag minst anar det.

En sådan händelse var på en promenad på väg hem när jag kom till Gamla stan där gatumusikanterna hade börjat spela, plötsligt rinner tårar nerför mina kinder. Det tar en stund innan jag förstår varför… Mamma! Hon skulle alltid knäppa med fingrarna och vicka på höfterna när hon hörde musiken. Det är ju vår och livet är så härligt… min underbara mamma, du får mig fortfarande att gråta när jag minst anar det.

För mig är det en positiv sorg. Jag får minnas och känna glädje över att jag haft dem med mig och att jag saknar dem. Det gör inget att jag på årsdagarna känner av i kroppen att mina föräldrar varit döda lite väl länge nu, 6 och 7 år. Jag skäller helt enkelt ut dem då och då och säger att de får skärpa till sig för jag har saker jag måste berätta för dem…

Vad säger jag till mina barn när jag är sjuk?

Berättelser, Cancersjukdomar

Häromdagen var jag inbjuden som föredragshållare på ett möte för yngre kvinnor om barn i sorg.

Med andan i halsen (jag tog naturligtvis fel på adress…) kliver jag in i en gammal lägenhet omgjord till denna patientförenings lokaler. Vilken varm överraskning. Ett rum fyllt av rosa, det var en bröstcancerförening jag besökte, vackra tyger och fina möbler.

Att kliva in i en miljö som känns varm och ombonad skapar rätt förutsättningar för att kunna prata om det som kan upplevas som svårt.

Många gånger erbjuds vi samtalen på sjukhuset men är det där vi känner oss bekväma?

Nåväl, vi började vårt möte och jag delgav en del av mina erfarenheter och kvinnorna började berätta. Någon hade tonåringar som inte ville att någon skulle veta att deras mamma behandlas för bröstcancer. De löste det tillsammans så mamman höll det borta från deras vänner och pratade endast med sina egna vänner om sjukdomen. På frågan om de ville prata med någon så tackar de envist nej. Det gör oftast tonåringar. Man kan som förälder tipsa dem om att Ung Cancer finns på Facebook. Där kan de möta andra ungdomar som är oroliga för cancer och sjuka föräldrar.

Några av kvinnorna hade mindre barn och upplevde det lite olika hur barnen kunde hantera att mamma var sjuk. Det ska förtydligas att dessa kvinnor är fria från sin cancer och genomgår behandlingar som gör dem dåliga. Det kan vara håravfall och trötthet.

Med små barn pratar man på små barns vis, korta förklaringar då barnen inte har samma syn på cancer som vi vuxna har. Ge dem trygghet genom att berätta enkelt: ”Att jag kommer inte att ha hår nu för medicinerna gör att jag tappar det. Men det kommer att växa ut igen.”

Det som skrämde mig lite i mötet med dessa fina tjejer var att en hade fått rådet av sin terapeut att inte säga ordet cancer utan att prata om ”onda knölen”.  Orsaken var att barn som hör cancer kan börja berätta för varandra om att de kände någon med cancer som har dött…

För mig blev det en fråga om terapeuten hade bekymmer och egna rädslor för cancer. För är det något vi kan lära våra barn så är det att prata med rätt ord om livet. Död är död och cancer är cancer. Det är inte farligt att prata om det som är svårt. Det finns barn som förlorar syskon, föräldrar och kamrater. Ska vi då inte ge dem möjlighet att prata om det på ett naturligt vis?

Vi vuxna banar vägen för barn. Vi måste våga ta ansvar och låta våra barn få verktyg med sig i livet för att hantera svårigheterna som de sannolikt kommer att möta förr eller senare.

Tack ni kvinnor som lät mig ta del av era funderingar och den klokskap ni hanterar era barn med.

Glöm bara inte bort att ta hand om er själva också.

Närstående söker mest stöd

Cancerfonden, Patienter, Psykologiskt stöd

När man drabbas av cancer behöver man ofta någon att prata med. Många vänder sig till Cancerfondens informations- och stödlinje. Linjen är oberoende och skild från sjukvården, man kan vara anonym om man vill och personuppgifter registreras inte alls.

Anne Lindgren, Cancerfonden.

Anne Lindgren, specialistsjuksköterska i cancervård, har tagit emot samtal och svarat på mejl på ”infostöd” i 15 år. Här är hennes sammanställning av året som gick, 2011:

Antal besvarade samtal under 2011 var 2 484, varav 73 procent kom från kvinnor och 27 procent från män. Det genomsnittliga samtalet varade i 12-13 minuter. Närstående (familj och vänner) stod för den största gruppen; 41 procent var närstående och 31 procent var personer med egen cancersjukdom.

De flesta frågorna handlade om bröstcancer, prostatacancer och gynekologisk cancer. Många ringde för att få information om själva sjukdomen och dess behandling, men många ville också prata om sin situation och få stöd.

Fler närstående än patienter kontaktade Informations- och stödlinjen för känslomässigt stöd i första hand. De närstående ringde i större utsträckning när den sjuke var i slutskedet av livet, eller redan hade avlidit. Frågorna handlade då om den sjukes sista tid i livet eller den egna sorgen och hur man kan hantera den.

Men alla ringer inte, om det vittnar de 2 344 mejl som kom in till Cancerfondens Informations- och stödlinje under 2011. Även här var kvinnorna i klar majoritet och närstående var den mest förekommande kategorin. Hit vände sig också personer som oroar sig för cancersjukdom, nästan var fjärde mejlare hade ett sådant ärende.

Vill du komma i kontakt med Informations- och stödlinjen? Ring 020-59 59 59, öppettiderna är (helgfri) måndag-fredag 9-13. Samtalen är kostnadsfria. Du kan även mejla till: infostodlinjen@cancerfonden.se eller skicka brev till: Cancerfondens informations- och stödlinje, 101 55 Stockholm.

Du kan läsa mer om Informations- och stödlinjen här.

Böcker om sjukdom, sorg och kärleken till livet.

Berättelser, Psykologiskt stöd

Berättelserna som ni delar med er av på  Cancerfondens Facebooksida och i era bloggar vittnar om hur svårt det kan vara att ta sig igenom sorgen efter att ha förlorat anhöriga i cancer eller när man själv har har fått en cancerdiagnos. På Cancerfonden.se har vi samlat boktips, både för barn och vuxna, som handlar om svåra ämnen som sjukdom, sorg och död men också om kärlek och lusten till livet.

När livet går sönder av Cecilia Wikström

När livet går sönder av Cecilia Wikström

När livet går sönder av Cecilia Wikström

Den här boken tar upp konkreta frågor och beskriver på ett klart och tydligt sätt hur krisens förlopp ser ut, vad som händer när en anhörig, vän eller arbetskamrat dör, hur man kan förbereda sig inför det allra svåraste och hur man trots allt kan gå vidare i livet. den innehåller många konkreta exempel från verkligheten, övningar för att vara beredd på det värsta samt checklistor för hur man kan agera. Kort sagt hjälper boken dig att möta kriser.

 

 

 

Adjö herr Muffin av Ulf Nilsson

Adjö herr Muffin av Ulf Nilsson

Adjö, herr Muffin av Ulf Nilsson är en finstämd, underbar bilderbok av två av våra absolut främsta bilderboksmakare Ulf Nilsson (text) och Anna-Clara Tidholm (bild) om hur det kan vara när ett älskat marsvin blir sjukt och dör. Med stor känsla och inlevelse ger de herr Muffins perspektiv på de stora frågorna.

Här hittar ni fler boktips för vuxna och för barn.