Helgalen, på ett helt underbart vis, det är vad min make är. Se nedan vad som väntade när jag klev in på rummet:

Att hotellet sedan gjorde sin egen tolkning, att detta måste handla om en bröllopsdag och därför strött färska rosenblad på sängen i form av ett hjärta, gjorde absolut ingenting . Åhh, vad mysigt! Vi kramades, skålade och njöt av den pärlande drycken i fulla drag. Vi börjar visst bli helt insnöade på äkta champagne, en dyr men ack så underbar vana.

Morgonen har idag hittills varit smått kaotisk. Anna har sin psykologiartikel att färdigställa som måste lämnas in idag och stressen har slagit i taket i flera jobbiga omgångar. Hon har bara lite finlir kvar innan vi äntligen kan bege oss ut i gatuvimlet. London Eye är bokat till kl 14 och har vi tur håller det fina vädret i sig så att vi får en bra utsikt. Första anhalt blir dock ett apotek för såklart missade jag att ta med nässpray och nu när snuvan slagit ut i full skala så är det ett måste.

Snörvliga och glada hälsningar från ett soligt men kallt London!

Rrrrrrrrrrrrrrr, vvvimma, vvvamma, vvvvomma, BHH, Joobbom, Mobbom och Jadyn. Bra röstövningar om man som jag är skrovlig i halsen. Undvik att harkla och drick mycket vatten. Det blev visst en inledning med lite röstvård idag.
Hyfsat pigg i kroppen medgav detta en morgonpromenad med bästa tjejerna Helena, Bettan och Indi. Som vanligt fick jag lite skäll av Bettan och jag väljer att tolka det som att hon blir glad av att se mig. Vädret var formidabelt med sin klarblåa himmel, värmande sol och så doftar det ju så gott från bland annat häggen som slagit ut.

Värst vad jag är vänstervriden nu för tiden, i alla fall när det gäller att förflytta den fysiska kroppen. Houston, Västerås och nu London. I London har jag inte varit sedan 80-talet och då på en jobbresa. Men vänta nu, det har jag nog redan skrivit om för ett tag sedan…. Det börjar röra till sig med alla inlägg, vad jag skrev om och när. Hoppas du har tålamod med mig när jag verkar tjatig . I går till exempel ville Anna använda sig av ett lämpligt stycke från bloggen att citera i samband med en psykologiartikel som hon håller på att författa. Det tog sina modiga minutrar att hitta rätt i röran. Eller egentligen är det inte så rörigt, jag skriver oftast rätt upp och ner om det som känns aktuellt just nu vare sig om det handlar om det jag gjort/ska göra eller filosoferar runt. Däremot är det inte så lätt att minnas ungefär när jag skev om något specifikt och antal inlägg har kommit upp till 265 stycken. Ojojoj, man skulle kunna tro att jag inte har något annat för mig om dagarna än att blogga .

Snart bär det alltså iväg. Vi i familjen gillar storstäder. Tjejerna är mycket förtjusta i att gå på museum och vi har spetsat in oss på att gå på Tate modern. London Eye, musikalen Thriller och Afternoon tea på nåt fancypancy-ställe är redan förbokat. Känns bra att slippa stå med långa ansikten vid biljettkassan och konstatera att det är utsålt en vecka framåt eller så. Sedan blir det så klart en hel del shopping. Att bara strolla runt och uppleva pulsen är minst lika härligt som något annat. Vore ju trevligt om vädret kunde svänga om tills dess. Fick dagsfärsk rapportering om att det regnar just nu… Bra att jag skriver om detta, först nu kom jag på att jag inte packat ner paraplyet. Bäst att kika igenom en gång till så att adaptrar och annat nödvändigt hänger med…

Så kände jag mig efter en orolig natt full av ett evigt vändande hit och dit, trots min följeslagare sömnpillret. Gah! Somnade för visso om och sov hårt då väckningen på mobilen drog igång. Strax därefter plingar det till i form av ett sms från Helena som vill tidigarelägga promenixen. Sorry, orkar inte upp så snabbt och är urtrött. Och ta mig tusan känns det inte som att halsen har tjocknat och näsan är täppt på ett omisskännligt vis. Gah! Fy tusan vad tröttsamt. Lite feber hade jag visst också visade det sig senare. Jaha, en anledning att hålla sig borta från vårvindarna friska som nästan förmår att möblera om blommorna på balkongen.

Förmiddagen ägnades åt stillsamt jobbsökeri; Kollade av med mina referenser att de vill vara just det. Ringde en gammal vän och kollega som jag hoppades sitta på fina kontakter in till två jobb som jag sökt på samma företag. Skrev för femtielfte gången in mitt CV i en av dessa webbaserade formulär som de flesta verkar använda sig av. Denna gång hos en rekryteringsfirma för chefer. Det känns trögt.
Hallå världen, eller rättare sagt Stockholm! Här finns en målmedveten, noggrann och erfaren chef med supersociala skills som bara längtar att få komma tillbaka i arbete. Hallå, här är jag, mitt framför näsan.

Efter några timmar är jag trött och behöver vila. Sover en skvätt. Rengör akvariet. Lagar mat. Funderar dessemellan en hel del. Jo, tiden går och så småningom kommer familjemedlemmarna indroppande. Energin ökar lite grann när samtalen rör sig om Londonresan. Vi reser i morgon oavsett om jag är skruttig eller ej.
Det kommer att bli toppen!

Låt oss vända blad som kungen sa och lämna det år jag levt som 48-åring bakom mig. Det var ett skräpår från början till slut men med små glimtar av guld som ändå gjorde att jag härdade ut. Och det var inte bara cancerhelvetet som färgade tillvaron svart. Redan i maj 2011 oroade jag mig som mest hur det skulle gå på jobbet där en stor omorganisation gjorde att vi chefer fick söka om våra tjänster. Utfallet vet vi ju redan och det behöver inte ordas så mycket mer om. Hur som helst var det en jobbig tid som krävde mycket tankemöda för att nå fram till det beslut som sedan ledde till att jag tackade ja till det generösa avgångspaket som företaget erbjöd de som frivilligt sade upp sig. När beslutet väl var fattat infann sig euforin över att få vara med om en stor förändring. Att våga kasta mig ut i det okända och släppa taget om rädslan att tappa kontrollen. Jag var full av energi då jag för sista gången travade ut från bolaget och fast övertygad om att jag inom max ett halvår skulle ha hittat ett riktigt bra nytt jobb. Men först en lång och välförtjänt sommarledighet för att ladda batterierna och kraftsamla inför allt det nya och spännande som väntade om kröken.

Jo, jag hann med att njuta ett par veckor med tron om att idealplanen skulle hålla. Karin och jag åkte bland annat upp till Östersund och hälsade på mamma och pappa, det var fint. Så kom den där dagen som blev startskottet på allt, då när jag upptäckte en liten grop i mitt högra bröst.

Vad är det där? känner inte igen, hmmm, kläm, kläm, tittar från alla håll och kanter, det gör faktiskt ont, vilken tur för då är det inte cancer i alla fall, puh, för om det är cancer så kommer jag kanske att dö, oh nej, måtte det inte vara cancer, nejonejonejonej, det är bara en liten pyttegrop, den syns ju knappt…kanske jag ändå ska visa den för Anders, japp, om den är kvar i morgon visar jag den för honom, men den är säkert borta då, den måste bara försvinna, så nu ska jag inte tänka mer eller känna efter…bara lite, näe faan vad konstigt det ser ut, bara det inte är cancer, måtte det inte bara vara…

Sedan är resten historia. Och det är ju så det är, allt blir historia förr eller senare. En omåttlig tuff historia vet jag nu såhär efteråt. Men jag lever och jag mår bra, det är inte så illa när man tänker efter. Jag säger osentimentalt hej då till mitt 49:e levnadsår och vet att detta år aldrig kommer tillbaka. Jag kommer minnas det med hela mitt känsloregister och i detta finns många fina saker att bära med mig genom resten av mitt liv. Andra mindre sköna minnen får gärna blekna bort och falla i glömska. Så varmt välkommen det år jag ska fara fram som 49-åring i raden av många kommande år. Jag har blivit fullkomligt översköljd med gratulationshälsningar idag och dristar mig här till att instämma i hurraropen.

Jag leve, HURRA, HURRA, HURRA!

Baka, baka liten kaka,
rulla, rulla liten bulla,
ringla, ringla liten kringla,
mjöla den och pricka den
och… schuss in i ugnen!

Nej nu är jag helt ute och cyklar. Det blev paj. Alltså inget som gått sönder utan sådan som man äter. Västerbottenpaj närmare bestämt. Tre stycken för att vara riktigt precis. Återigen i ledet av att vara väl förberedd inför dagen S som i Student. Det är plättlätt att göra och resultatet finns nu väl förvarat i frysen. I morgon kanske det blir en ny sorts cheesekace som ska bakas, vi får se.

Annars har det varit en lugn dag hittills. En regnig promenad syresatte i alla fall systemet och gjorde att både baknig och tvätt fixades i ett huj. Snart stundar middag hos käraste Bitte och Bosse. Deras båda söner Kalle och Gustav är också på plats och vi får med både Karin och Anna, kors i taket. Jag ser jättemycket fram mot kvällen. Sist jag var hemma hos dem i det nya huseat hade de inte ens flyttat in. Källarvåningen sågs i ett enda stort dammoln där Bosse och hans far gick fram så det yrde. Killarnas rum är nu klara och det ska bli spännande att se hur allt utvecklat sig. Bitte som är utrustad med ungefär lika mycket tålamod som jag tycker att det är rätt kämpigt att det nu ute runt huset är helt uppgrävt då det ska tilläggsisoleras och dräneras. Vad det lider så kommer det bli superfint, det är jag helt övertygad om. Men det är antagligen inte i sommar som det bästa trädgårdshänget kommer ske just där.
Till det får vi söka upp någon annans trädgård, tur att det finns några att välja på .

Låter alltför pretentiöst. Prövar med det fina samtalet. Låter inte mycket bättre. Och var vill jag komma med detta? Jo, egentligen ville jag bara säga att jag fört flera sköna samtal idag. Jag gillar att snacka. Ibland känner till och med jag själv att det trillar ut ord i lite väl stor mängd och hastighet. Då kan det hända att jag tänker efteråt att ”oj vad jag tog mycket plats” och skäms en smula. Min kompis Bitte är också en riktig snackis och när vi träffas på vår torsdagspromenad har vi en jämn och vänskaplig match om vilken som ska få ”air time”. Vi hinner aldrig prata klart på två sjöar runt utan måste stanna en stund och avrunda innan det är dags att skiljas åt. Helena och jag hinner också avhandla samtalsämnen på löpande band på våra morgonpromenader, idag till exempel tonårsdöttrar och deras förehavanden.

Det mest oväntade samtalet idag blev dock inte med någon vän utan med sjuksyrran som skulle följa upp och slutföra den hudstudie som jag ingått i. Du kanske minns att jag först fick svara på några frågeformulär och försågs med två tuber med okänd kräm som jag idogt smörjt med under hela strålningsperioden. Nu skulle hud och hälsa utvärderas igen så här dryga veckan efter sista strålningstillfället. Det ser riktigt fint ut nu, både på hals/nyckelben och på ärren. Jag trodde att det skulle vara pang på rödbetan med frågor, avsyning och sedan tack och adjö men merparten av tiden satt vi och pratade om de psykosociala delarna runt hela min cancerresa. Det är sådan lättnad att igen och igen få sätta ord på alla de omtumlande känslorna; rädslan om vad som kan vänta runt hörnet i form av återfall, oron över hur barnen hanterar sin egen oro, glädjen och tacksamheten över att bli bemött med så mycket empati och värme inom vården, kärleken till livet och alla personer som omfamnar mig med sin välvilja och omtanke. Och jag som trodde vi skulle snacka lite hud.

Den som jag pratar allra mest med är Anders. Idag träffades vi inne i stan på eftermiddagen. Jag hade fotvård inplanerad så det passade finemang. Vårat stammisställe NK fick det bli. Kaffe och Budapestbakelse fick det visst också bli. Och ett glas mousserande vin. Min make har en ängels tålamod när det gäller att hänga med i de omständliga vindlingar som samtalet kan ta sig, så även idag. Och det råder ingen tvekan om var denna pratgladhet kommer ifrån. Min far. Han har lyckats synnerligen väl med att överföra detta och inte bara till mig, Glenn och Ingrid har också förfinat denna konst att ta med sina åhörare på långdragna och detaljrika berättelser .

Tänk att vissa dagar kan bli så fyllda med energi, omväxling och utveckling. Idag hade jag lyxen att få åtnjuta en sådan. Men innan jag kastar loss och berättar om det måste jag berätta lite om hur det är att vara mor till en totalt helt uppskruvad One Direction fan. Bara att gå in i Karins rum gör att du genast förstår att här handlar det om PASSION. Nästan varje millimeter av väggytan är täckt med posters och allra mest är det Mr Wonderful him self, Harry Styles som skådar ner från sin upphöjda plats. Karin kan ALLT om denna popgrupp och har när 1000 lika galna followers på Twitter. Skulle du väcka henne mitt i natten skulle hon kunna sjunga alla deras låtar framlänges såväl som baklänges. Som ett mått på hur långt galenskapen nått så lyckades denna unga dam att snurra upp mig runt sitt lillfinger och helt plötsligt befann jag mig sent igår kväll bakom ratten på väg till Arlanda. Vadan denna lilla utflykt kanske du undrar? Jo, One Direction skulle komma till Sverige och enligt all samlad intelligens pekade allt på att de skulle nudda svensk mark ca 22:30. Det blev till att gasa på friskt för det var med minimal framförhållning som självaste chauffören blev varskodd planen. Lite paff är jag fortfarande över att jag gick med på galenskaperna men vad gör man inte när ens barn gråter och ber på sina bara knän och övertygande deklarerar att detta är ett måste ”annars dööör jag”. Lite smart var jag i alla fall som passade på att ko-handla om att denna heroiska mammainsats minsann ar värt två omgångar med fotmassage och att hon lagar middag två gånger.
Om Karin och hennes två likasinnade kompisar fick träffa sina idoler? Nja, de trodde sig ha sett dem på väg i en bil… Lyckan var desto större då samma gäng tjejer bedrev beundransvärt ihärdigt detektivarbete och lyckades lista ut vilken inspelningsstudie de befann sig i idag och letade sig dit. Många regnblöta timmar senare blev de belönade med en kortare glimt. Skam den som ger sig. Efter någon timma, då det hanns med fika och upptining, hade de flesta fansen gått därifrån. Men de mest ihärdiga, inklusive Karin, återvände och blev rikligt belönade. Killarna kom ut och vinkade och hälsade på den nu mer sansade skaran tonårsfans (läs tjejer). Karin var alldeles salig då hon stjärnögd kom hem och fullkomligt överlycklig berättade om sitt äventyr. Ja jösses säger jag bara.

Så över till min fullmatade men betydligt mer sansade dag. För tredje dagen på raken träffade jag Helena och hundarna för en skön promenad, en mycket trevlig vana är således på väg att etableras. Planen var sedan att ha några lugna timmar innan möte med min arbetscoach Krister. Det blev det i och för sig men då jag gick igenom de olika jobbsökarmail som jag prenumererar på, fastnade jag för en annons och blev så uppslukad över att göra en så bra ansökan som möjligt att tiden höll på springa iväg från mig. Att jag dessutom behövde ta mig in till stan med bilen och hitta parkering nära Gallerian ökade på anspänningen ytterligare. Väl framme på Trygghetsrådet anlände jag i god tid och hann ta några djupa andetag innan det var dags att träffa min coach. Jag är så himla nöjd över att jag fått behålla samma person som jag startade med i höstas. En timma senare var jag peppad att intensifiera mina ansträngningar att komma vidare i processen.

Så var det bara att hoppa in i bilen och på bästa lagliga vis köra till torsdagssången. Hade redan förvarnat om att jag skulle komma sent men ville minimera tidsförlusten. Vi har ju en ny ballad som alla bara längtar efter att sjunga. Vad passade då bättre än att jag och leadarna fick tid för stämrep och fick en rivstart i inlärningen. Senare på kvällen hade den musikaliska ledningen fortbildning med käraste coachen Sharon Babb. Då detta också hölls i det Bonnedahlska hemmet var det så lyckat att vi som var med på båda aktiviteterna blev bjudna på middag. Flygande Jakob minsann, det var verkligen inte igår och först nu mindes jag hur gott denna rätt smakar. Fullmatad var rätta ordet för hur det kändes efteråt.

Det var ett vetgirigt gäng som insöp varenda stavelse som Sharon delade med sig av. Hon är ett pedagogiskt proffs och lät oss lyssna, diskutera och analysera för att befästa det hon lärde ut. Hon ställde initierade frågor som ledde till självinsikt och engagemang, precis som en duktig ledare ska. Vi tittade och lyssnade på våra tävlingsbidrag från Huoston och vi kände allihopa att vi är i ännu bättre form nu än då, var månne detta sluta? Sharon vill i alla fall att vi ska visualisera att vi står som vinnare och bad oss fundera på hur vi vill sprida det som gör oss unika vidare i organisationen. Låter som en kul grej att fundera över tycker jag . Fullmatad blir jag nog aldrig när det gäller kören och musiken. Det bara växer och vindlar sig vidare mot allt högre höjder.
Tur att jag inte har lätt för att få svindel.

Halvligger på sängen och tittar ut på alla de fina nyplanterade blommorna på balkongen. De ser frusna ut där de står och skakas omilt av den kylslagna vinden. Hmm, Hortensiorna vill visst komma in i kväll då de inte gärna ska ha lägre temp än + 10º. Nu kommer knappt dagstemperaturen upp till rätt nivå så hur kallt är det då inte på natten, brrr. Fina är de i alla fall. När Karin och jag gick loss på Plantagen enades vi om en färgskala vitt, rosa, lila och blått. Finstämt, vackert och en rolig kontrast mot förra årets knalliga färger. Här om dagen kunde jag sitta och njuta i solskenet och dricka kaffe i godan ro utan att få blåskatarr. Idag skulle jag inte vilja riskera rumpan, brrr. När Anders och jag gifte oss 1993 var det en osedvanligt varm vår och då det begav sig den 22:a maj, var det närmare 30º grader varmt. Anders höll på svimma i kyrkan av värmeslag (+ lite nerver). Det var då det. Sommaren blev sedan usel med mycket regn och kallt. Tänk om det blir tvärt om i år . Så här ser det i alla fall ut när solen är på humör:

Men jag kan inte skriva om uselt vårvädret i ett helt inlägg så nu får det vara färdiggnällt. Istället kan jag berätta om att startskottet har gått för att producera ätbara ting till den stundande studenten. Anna älskar cheesekace i olika tappningar. Idag gjordes således dubbel sats av frusen halloncheesekace. Jag har gjort en lyckad variant tidigare men fick hux flux för mig att pröva ett nytt recept från Hemmets Journal. Det höll på att gå fullkomligt åt pipsvängen då jag hade lite för bråttom i momentet ”Lägg äggulorna i en kastrull med socker och ost. Sjud försiktigt under omrörning tills krämen tjocknar.” Sjud försiktigt borde det ha stått med fet stil så att även en ”fort-men-fel-människa” uppmärksammade vikten att ta det lugnt i detta känsliga moment. Nåväl, jag insåg blixtsnabbt vad som höll på att hända när en liten brun flaga från kastrullbotten simmade upp till ytan. Hade varit lagom kul att hiva iväg 10 ägg, 3 dl socker och 300 gr philadelphiaost i soporna. Och som tur var hann smeten inte ta smak av det lilla brända, puh.
Lite omständligare än min förra variant men ack så god.

Färdigbehandlad! Smakar gång på gång på ordet, det smakar både sött och bitterljuvt. Som jag har längtat!!! Och ett bättre vis att sätta punkt på det hela med att ro hem en guldmedalj med älskade kören, går knappt att tänka sig. När jag skriver färdigbehandlad menar jag det tunga artilleriet med operation, cytostatika och strålning. Det fjärde vapnet, antihormonbehandlingen, känns som en västanfläkt i jämförelse och håller på sina långa 5 år. Säkert nog så effektivt och viktigt men jag anser ändå att det är berättigat att definiera mig själv som just färdigbehandlad.

Min ”psyk-syster” som jag besökte i fredags för terapisamtal frågade om jag själv tyckte att vi behövde ses något mer och jag svarade nej. Hon höll med och sa att jag naturligtvis var välkommen att kontakta henne om jag kände behov. Hon påminde mig om vikten av rehabilitering, att inte rusa på för snabbt in i den vanliga vardagen, att tillåta mig återhämtning och att inte kräva för mycket av mig själv. Ja det är väl det berömda tålamodet som ska sättas på prov igen, tänkte jag tyst för mig själv. Hon kunde också se att min onkolog godkänt och skickat vidare till nästa instans att jag ska få åka till Mösseberg i Falköping på rehabresa. Någon gång efter sommaren skulle kännas fint att få komma iväg. Då har jag hunnit få lite distans, kommit i kapp med mig själv och kan ta åt mig av gruppterapi och andra aktiviteter. Känns otroligt fint och lyxigt att få denna möjlighet.

Idag har jag haft så fint sällskap. Först av Helena och vovarna där jag hängde med på deras morgonprommis runt sjöarna. Nu när jag orkar upp lite tidigare på morgnarna fungerar detta utmärkt och i morgon gör vi om samma sak. Marie H-J kom över en sväng mitt på dagen och vi åt lunch ihop. Härligt att götta sig i goa minnen från tävligarna, mums för sinnet. Väl hemma var jag sanslöst trött, detta trots en ovanligt bra nattsömn med i bagaget. En tupplur senare och jag vaknar tung och seg. I sinnet susar jobbiga tankar runt och jag får säga till mig själv på skarpen att lugna ner mig. ”Allt är lugnt, du är frisk nu och du har hela långa sommaren på dig att samla krafter och stärka dig inifrån och ut.” Jo men tänk om… ”Tyst” Ja men jag kanske….
”Tyst, shhh, lugn min vän, allt ordnar sig!”

Stratospheric! Those Swedes!

This is going to be some contest next year.

WOW!! Hawaii in 2013 is going to be fabulous!

OMG 749!! 678!!! and 620!!! Even 3rd place was over 600 ! WOW

They must be doin’ sumthin’ right! Wowzer!

Amazing scores!!! Awesome choruses!!

Kommentarerna ovan är citat hämtade från systerkören Harbolites Facebooksida. Denna kör tillhör absoluta världstoppen och har sedan vi besökte dem 2008 i Los Angeles ett särskilt gott öga till oss. Samtidigt som vi är värsta konkurrenterna (dock inte på Hawaii då de tävlar om VM-guld i år i Denver) så hejar vi glatt på varandra och kommer med stöttande tillrop.

Så här mitt i vardagen, efter att denna magiska helg obönhörligt kommit till ända, väntade några mindre guldkantade bestyr så som packa upp, byta lakan och tvätta. Sex maskiner minsann. Nu är detta avklarad, middagen finns i magen och ögonen hänger trött vid tangentbordet. Puh, det kostar på att vara på topp. Och hur ljuvliga alla tankar på vår guldmedalj och alla gränslöst fina poäng så känns det i kropp och själ att det tagit en hel del på krafterna att ladda inför allt detta. Nu är urladdningen total och jag är ordentligt trött. Hoppas och tror att jag snart vänder till piggelin. Det behövs för här ligger vi inte på latsidan. I morgon är det vanlig körrepetition. Asså vanlig och vanlig, det är faktiskt osedvanligt ovanlig när jag tänker efter. Sharon Babb, domaren i kategorin Music, stannar kvar i Sverige för att kunna coacha oss. Det har hon gjort flera gånger förr och jag längtar redan efter hennes visdomsord som hon kommer delge oss i morgon.
Hon kan barbershop den kvinnan!

Så här ser en nöjd guldmedaljör ut: