En blick, och hela min värld stannade. Ett leende, och hela jag rös. Ett ord, och hela min dag blev bekymmersfri.

Jag kan inte minnas hur många dagar det är sen någon fick mig att känna såhär, sist.

Hur många dagar som  kan ha passerat. Men en sak vet jag, jag vet att månaden var december och året var 2008.

Där och då insåg jag en sak. Där och då visste jag att du skulle bli min ängel. En ängel jag så många år har fått låna fram till denna dag. Du togs bort från oss för tidigt. Men att du under den tid som du fanns med mig gjorde att min värld stannade, och gjorde mina dagar bekymmelsefria så kan jag inte klandra att du togs bort från mig alldeles förtidigt.

Ditt sista leende är en bild jag aldrig glömmer. Dina ögon var inte vad de än gång har varit. De var tomma, som att du redan hade gett dig av. Men ditt leende var någonting jag älskade, så det räckte för mig.

Du såg att jag var rädd.

En blick, och hela min värld stannade. Ett leende, och hela jag rös. Ett ord, och hela min dag blev bekymmersfri.

Jag kan inte minnas hur många dagar det är sen någon fick mig att känna såhär, sist.

Hur många dagar som  kan ha passerat. Men en sak vet jag, jag vet att månaden var december och året var 2008.

Det var sista gången jag såg dig le mot mig. Det var sista gången jag träffade dig vid liv.

Grattis på födelsedagen min fina.
Jag älskar dig!

En lång snöig alldeles för rak väg. Men i horisonten kan jag förnimma små svängar här och där. Ibland möts jag av små gropar och ibland stora gupp. Men aldrig har denna väg känts ensam. Aldrig… fram tills idag.

Jag vandrar och vandrar, men kan aldrig riktigt nå den där horisonten. Där, där det ser så varmt och skönt ut.

Men trots att jag aldrig har känt mig ensam, så har jag huttrat av den ilande kylan som tränger in genom huden ända in i mina bara ben.

En konstant kyla av saknad, förvirring och förlorat hopp. Du hade ju lovat att inte gå någonstans! Det var ju vad du sa.

Du skulle ju finnas och lysa upp min väg. Ge mig tips och råd. Men det största av allt, du skulle ju finnas här för att ge mig värme och villkorslös kärlek. Trots mina gropar och gupp skulle du finnas här för att hålla min hand.

Det var ju vad du sa.

En konstant kyla av saknad, förvirring och förlorat hopp. Men aldrig har denna väg känts ensam. Aldrig… fram tills idag.

Jag vet att du är rädd. Jag vet att du har ont. Jag vet att du sa att du inte kan känna lycka just nu. Att ett mirakel är väldigt långt borta.

Men vet att jag är också rädd. Jag har också ont. Jag kan inte heller känna lycka just nu. Men mitt mirakel var aldrig långt borta.

Här står vi idag, så nära. Men fortfarande så långt ifrån varandra. Jag vet att du aldrig ville krossa mitt hjärta, du ville bara ge de en paus. En paus från allt ont runt omkring. Allt ont i dig.

Men enligt mig ser historien ut såhär; ”Det var inte meningen att krossa ditt hjärta, det var jag som ville ge dig en paus. En paus från en tid med sorg, en paus från en tid med saknad! Så jag gjorde det jag kunde bäst; jag kramade dig!”

Men då vill jag också att du ska veta, jag är den jag är idag för att du älskade mig. Ingen paus i världen kunde ändra på det vi hade. Inte ens din cancer.

Idag, är det en paus vi har. En paus i vårt förhållande. Men en vacker dag kommer jag att kunna känna hur dina armar omfamnar mig igen. Jag kommer att kunna höra din vackra röst och ditt underbara skratt igen.

Det kanske aldrig har slagit dig att just idag, kan jag inte säga ”hej” till dig för att riskera ett till ”hejdå”.

Jag vet att du är rädd. Jag vet att du har ont. Jag vet att du sa att du inte kan känna lycka just nu. Att ett mirakel är väldigt långt borta…

Men vet att jag är också rädd. Jag har också ont. Men jag kan känna lycka just nu för mitt mirakel är aldrig långt borta.

En signal, två signaler, och ett yrvaket svar.

Hon sprang runt på övervåningen utan att veta vad klockan var, var hon var och vad hon skulle göra nu. Hennes pappa skulle ju trots allt dö nu.

”Petra vad har hänt? Vem var det i telefon?” säger min klippa med sin lugna och kärleksfulla röst. Han försökte lugna henne men hennes ögon vandrade runt, och kunde inte finna lugn. Hennes pappa skulle ju trots allt dö nu.

”Min pappa ska dö nu. Han dör nu. Han ska dö. Vad ska jag göra? Borsta tänderna, det ska jag göra!”

Två timmar senare satt min fina mamma och höll din hand. Din kalla hand. Du hade redan hunnit lämna oss. Hon ångrar idag att hon inte hann till dig innan du somnade in. Men samtidigt tror jag att det var bra att hon inte hann bevittna det, hon hade då gått i småbitar.

För om du hade vetat att hon var påväg så hade du hade försökt hålla ut, för hennes skull. Hon som du älskade så högt. För henne hade du försökt hålla ut lite till, trots att du egentligen inte orkade.

Du skulle ha försökt att hålla ut lite till, ungefär 20 minuter för att vara exakt, för att hinna säga till henne en sista gång, de ord som skulle få hennes tårar att rinna ännu mer, som skulle få hennes hand att klämma extra hårt om dig.

Som skulle få henne att kasta sina armar runt din hals och hysteriskt gråtande säga till dig; ”Jag älskar dig också!”