Kommentera (Jag har vart rädd. Rädd för så mycket i mitt liv. Men verkat att vara så stark. Med leendet på mina läppar har jag kunnat lura många. Men tillslut blir det spel man spelar för mycket. Så jag gav upp. Jag lät bäste man vinna. Och det var inte jag. Din cancer vann, och tog en del av mig med sig.
”Min ängel, ta vara på din barndom. Ta vara på den tiden mamma och pappa blir ”arga” men att du ser deras leende i ögonvrån när du säger ”förlåt” och ler det leende som bara du kan.”
Jag lyssnade på dina ord och bara skrattade. När du sa det verkade allt så lätt. Bara vara sig själv. Bara spela lite extra på det där leendet. Men åren gick och här är jag idag…
Med ett leende som nästan är helt. Med ett leende som kan smälta många hjärtan men som fortfarande saknar den sista ingrediensen. Mitt leende saknar din närvaro.
Morfar, vet en sak… det är för dig jag ler mitt leende. För jag vet att du älskade det. Det är för dig jag skriver. För jag vet att du ville att jag skulle göra det jag var bra på. Vet att det är dig jag tänker på i slutändan. Av varje dag som kommer min väg är det du som besöker mina tankar precis innan jag somnar.
Du minns min dröm, eller hur? Den jag delade med dig innan du blev min vita duva?! Att jag ville bli en sångerska. Någon som hade en chans att ge det hopp du gav mig, även då det endast skulle handla om 5 minuter. Men idag…
Jag pratade med en vän. Frågade henne om hon skrev sina egna låtar. Det gjorde hon inte, utan hon gör det hon är bra på. Hon sjunger.
Så från idag, morfar, så satsar jag på det jag är bra på. Jag satsar på att skriva. För så länge jag skriver så är jag hel på ett sätt. Jag är jag, och jag gör det jag är bra på. Och genom att skriva hoppas jag på att kunna hjälpa i alla fall en människa om det så gäller… för endast 5 minuter.
Så morfar. Jag var rädd. Rädd att bli vuxen och behöva ta beslut på vilken dröm jag borde följa. Att lämna det säkra för det osäkra. Men det visar sig att det osäkra inte är så pjåkigt. Att det osäkra faktiskt ger mer än vad det säkra gör. Det gäller bara att våga.
Morfar, jag är nog fortfarande rädd att bli vuxen… men idag vet jag vad jag vill göra. Och jag ska göra det helhjärtat. Precis så som du sa att jag skulle.
Jag älskar dig Morfar, och tack för att du aldrig ger upp hoppet om mig eller min dröm…
Har någon av mina texter hjälpt dig? Skriv de gärna så värmer du mitt hjärta!
