Kommentera (Du var en stor förlust. Du saknas mig. Men om det något jag lärt mig på denna långa väg av saknad, ilska och tårar så är det att jag aldrig kommer att vara ensam.
Det kommer att finnas de förluster jag hoppas jag aldrig kommer att behöva stöta på. Sådana förluster som guldkorn i min tillvaro fått stöta på. Sådana förluster de har fått lära sig att leva med. Sådana förluster där personer försöker trösta genom att säga ”Jag förstår dig.” eller ”Jag vet hur det känns.” När jag står där öga mot öga med ett av mina guldkorn och får höra hennes berättelse. Då är det någonting inom mig som vill kunna vara en av dem som kan säga ”Jag förstår dig”, ”jag vet hur det känns” Allt för att kunna finnas till stöd. För att lätta lite på hennes smärta.
Men det kan jag inte, så istället lyssnar jag till hennes kloka ord. ” Det är många fina män som saknas på denna jord. Många som vi inte riktigt var klara med, och många som aldrig kommer att kunna ersättas. Så länge vi har varandra, och många andra fina människor omkring oss så ska vi nog greja det här hjärtat.”
Hennes ord får mig att kunna andas ut. Kunna känna att hon mår bra, trots sin smärta. Att hon har personer som älskar henne.
Så morfar, ha ett vakande öga över mitt guldkorn också. Hon är värd all uppvaktning och övervakning av fina män som bor där uppe med dig, som hon bara kan få. Meddela mig när hon behöver mig. För jag, jag kommer aldrig att finnas långt borta!
Och hälsa honom, att jag ger henne en kram full av kärlek från honom. För alla behöver en sådan kram!
Och till dig mitt guldkorn, tack! Tack för att du påminner mig om att man aldrig är ensam. Tack för att du är så stark. Tack för att du vågar visa dig svag. Tack för att du vågar vända dig till mig. Och det största tacket av dem alla; TACK för att jag får ta del av den kärlek du bär på och ditt så goda hjärta.
För det är jag dig evigt tacksam!
