Bloggare

Så länge du älskar mig

En blick, och hela min värld stannade. Ett leende, och hela jag rös. Ett ord, och hela min dag blev bekymmersfri.

Jag kan inte minnas hur många dagar det är sen någon fick mig att känna såhär, sist.

Hur många dagar som  kan ha passerat. Men en sak vet jag, jag vet att månaden var december och året var 2008.

Där och då insåg jag en sak. Där och då visste jag att du skulle bli min ängel. En ängel jag så många år har fått låna fram till denna dag. Du togs bort från oss för tidigt. Men att du under den tid som du fanns med mig gjorde att min värld stannade, och gjorde mina dagar bekymmelsefria så kan jag inte klandra att du togs bort från mig alldeles förtidigt.

Ditt sista leende är en bild jag aldrig glömmer. Dina ögon var inte vad de än gång har varit. De var tomma, som att du redan hade gett dig av. Men ditt leende var någonting jag älskade, så det räckte för mig.

Du såg att jag var rädd.

En blick, och hela min värld stannade. Ett leende, och hela jag rös. Ett ord, och hela min dag blev bekymmersfri.

Jag kan inte minnas hur många dagar det är sen någon fick mig att känna såhär, sist.

Hur många dagar som  kan ha passerat. Men en sak vet jag, jag vet att månaden var december och året var 2008.

Det var sista gången jag såg dig le mot mig. Det var sista gången jag träffade dig vid liv.

Grattis på födelsedagen min fina.
Jag älskar dig!

Share

Bortom mörkret finns en evighet

Jag har bloggat om hur det har varit att vara nära anhörig till någon som dött i cancer, i 1 ½ år. Och det har varit tungt. Det har varit dagar då jag undrade varför jag började skriva, om just detta ämne. Men jag har gjort det, och för mig har det varit en självklarhet. Jag har ju fått höra på vägen att ”jag gör ett bra jobb.” ”Jag hjälper andra med min blogg!”

Tills idag. Idag undrar jag inte längre varför jag började skriva. Eller rättare sagt; fram tills igår. Fram tills igår undrar jag inte längre varför jag började skriva.

”Spin of hope!” är anledningen till att jag idag gör det jag gör. Alla bidrar vi på vårt eget sätt för att visa dem med cancer och dem i dess närhet vårt stöd.

Hela lördagen den 23 mars 2013 cyklade vi för Barncancerfonden. Jag fick äran att representera ”IT-relation” under min spinningstimme. Och jag var allt annat än ensam. Tillsammans satt vi på dessa spinningscyklar i 12-timmar och humöret på alla deltagare var på topp.

Att se folk ta ut sig så på sina cyklar men aldrig släppa leendet på sina läppar gjorde mig varm inombords.

Att höra instruktören säga ”Jag vet att det bränner i benen, men vi ökar motståndet för barncancerfonden!” gjorde att man mer än gärna ökade motståndet och svettades på det lilla extra.

Att när låten ”Tusen och en natt” drar igång i högtalarna, trodde jag aldrig att jag skulle få gåshud. Men att då höra alla deltagare som var med under min timmes spinning sjunga/skrika ut orden till denna sång, då fick jag gåshud.

Att ens bästa vän, efter 45 minuters intensiv spinning, vänder sig mot en och säger att hon mer än gärna även ställt upp på nästa timmes spinning. Då kunde jag inte annat än le och känna att även jag mer än gärna hade känt den brännande känslan i benen och skrikit ut orden till ”wannabe” med Spice girls i en timme till.

Sedan ”Spin of hope” startade år 2009, fram till 2012, har de tillsammans med deltagare runt om i hela landet samlat in 3,8 miljoner kronor till Barncancerfonden. Och detta var första gången jag deltog och ens hörde om ”Spin of hope”.

Det var den första gången på en spinningscykel, där jag på plats bestämde mig för att varje år spinna för kampen mot barncancer.

Tack till ”It-relation” för att jag fick medverka och göra en skillnad tillsammans med er!

 



Share

Det är skrivet i ärret på mitt hjärta, men jag är inte bruten

Jag ser tillbaka. Tillbaka på hur mitt liv har sett ut. Vad jag hade kunnat göra annorlunda. Eller som jag kanske borde ha gjort på ett visst sätt men att det blev som det blev. Jag kan ångra en hel del beslut och händelser. Men jag kan också känna mig stolt över vissa skeenden i mitt liv.

Jag tror att hade jag fått gå tillbaka i tiden så hade mitt liv kanske inte ändrats så mycket som jag ibland kanske vill tro att jag hade gjort annorlunda. Det är alltid lätt att vara efterklok, men väl i den situationen hade jag nog gjort exakt samma val som jag gjorde då.

Hade jag för 17 år sedan bara hållit dig lite extra hårt så kanske du hade funnit här än.

Hade jag för 14 år sedan bara stängt ute en mening som sas så kanske mitt liv fram till idag inte hade varit att ljuga och leva med hemligheter.

Hade jag för nio år sedan bara börjat leva varje dag som om det vore den sista. Så kanske jag skulle ha tänkt om när jag för åtta år sedan träffade någon som ville ta mitt liv ifrån mig.

Hade jag för fem år sedan bara insett att, låta samma person komma in i mitt liv igen, som för åtta år sen ville ta det ifrån mig, var en dum idé. Så kanske jag hade vuxit mer som person.

Hade jag för fyra år sedan varit mer envis och inte blundat för din sjukdom, så kanske hade du än hållit min hand.

Hade jag för två år sedan valt att inte låta min fasad falla så kanske hade jag haft lättare att lita på människor.

Hade jag för ett år sedan valt att inte låta två personer komma in i mitt liv, så kanske hade jag sluppit låta min fasad växa sig till skyarna.

Men hade jag varit en annorlunda person om du fortfarande hade funnits i mitt liv? Eller om alla dessa händelser och beslut aldrig skulle ha skett, vem hade jag varit då?

Jag tror att hade jag fått gå tillbaka i tiden så hade mitt liv kanske inte ändrats så mycket som jag ibland kanske vill tro att jag hade gjort annorlunda. Det är alltid lätt att vara efterklok, men väl i den situationen hade jag nog gjort exakt samma val som jag gjorde då.

Förutom att jag hade hållit dig lite extra hårt i hopp om att du inte hade lämnat mig då. Och jag hade inte blundat för din sjukdom, i hopp om att du hade hållit min hand lite extra hårt just nu!

Share

Är du en fågel, så är jag en fågel

Om du hade träffat mig idag, hade du känt igen mig?

Hade du omfamnat mig så som du en gång gjorde? Hade du sett mig i ögonen och sagt ”min ängel, jag älskar dig” så som du en gång gjorde? Hade du tagit min hand och kramat den lite extra så som du en gång gjorde? Hade du skrattat det skratt, som jag älskade, så som du en gång gjorde? Men framför allt hade du lyckats riva den mur jag byggt upp under alla de år du inte gjort allt det som du en gång gjorde?

”Du har en jävla fasad…”, ”Din mur är inte lätt att bräcka…”, ”Vem gömmer du bakom din vägg…?”

Jag vet att jag inte alltid är lätt att handskas med. Jag har en fasad. Jag är medveten om det. Men jag vet också att väl under den fasaden så är vi inte alltför olika.

Men jag vet också att du är en av de personer som skulle få min mur att rasa. För hade du omfamnat mig så som du en gång gjorde… Hade du sett mig i ögonen och sagt ”min ängel, jag älskar dig” så som du en gång gjorde… Hade du tagit min hand och kramat den lite extra så som du en gång gjorde… och hade du skrattat det skratt, som jag älskade, så som du en gång gjorde…

Då lovar jag dig att då hade min mur aldrig ens existerat.

Jag är ingen som lovar saker, och det finns löften jag har brutit. Men jag lovar dig med de dagar som finns kvar, att hade du gjort allt det du en gång gjorde; Då hade min mur aldrig existerat.

Share

Även om du inte kan höra min röst, kommer jag att finnas bredvid dig

En lång snöig alldeles för rak väg. Men i horisonten kan jag förnimma små svängar här och där. Ibland möts jag av små gropar och ibland stora gupp. Men aldrig har denna väg känts ensam. Aldrig… fram tills idag.

Jag vandrar och vandrar, men kan aldrig riktigt nå den där horisonten. Där, där det ser så varmt och skönt ut.

Men trots att jag aldrig har känt mig ensam, så har jag huttrat av den ilande kylan som tränger in genom huden ända in i mina bara ben.

En konstant kyla av saknad, förvirring och förlorat hopp. Du hade ju lovat att inte gå någonstans! Det var ju vad du sa.

Du skulle ju finnas och lysa upp min väg. Ge mig tips och råd. Men det största av allt, du skulle ju finnas här för att ge mig värme och villkorslös kärlek. Trots mina gropar och gupp skulle du finnas här för att hålla min hand.

Det var ju vad du sa.

En konstant kyla av saknad, förvirring och förlorat hopp. Men aldrig har denna väg känts ensam. Aldrig… fram tills idag.

Share

Det är svårt att dansa med djävulen på ryggen

Det finns inga som er. Ingen som du, inte heller någon som jag, eller som han, eller hon; men tillsammans är vi alla i stormen.

Mitt hjärta brister. Inte i två delar utan det krossas, som ett glas som fort faller mot marken. Så krossades också mitt hjärta.

Att sex stycken bokstäver kan bilda ett ord som får min kropp att skaka. El-chocker som skickas genom min kropp. Sex bokstäver som får mig att bara vilja falla ner på marken. Att hitta mig själv sittandes på golvet. Just där, där ingen eller inget längre kan skada.

”Min pappa har cancer!” … ”Igår förlorade vi våran 5e familjemedlem i cancer på 7 år. Livet är så jävla orättvist!”
Där, i ögonblick som dessa, brister mitt hjärta. Dessa sex bokstäver har en sådan makt över mig som jag inte vill försöka förstå mig på. För jag tror att om jag försökte, så skulle jag bryta ihop.

Håll hårt i dem du älskar. För det finns inga som er. Ingen som du, inte heller någon som jag. Eller han, eller hon. Om det så är du som läser detta nu, eller du som vet att du har mitt stöd. Eller om du känner någon som känner någon.

Det finns inga som er. Ingen som du, inte heller någon som jag, eller som han, eller hon; men tillsammans är vi alla i stormen.

Share

Adjö kan tyckas som för alltid, farväl är som slutet

”Förlåt mig, min ängel… Men glöm aldrig!”

Du höll min hand så hårt. Jag kände hur den skakade. Jag tittade upp på dig med mina blåa ögon. La huvudet på sned, och log.

Du bad om ursäkt för någonting som jag aldrig beskyllde dig för. Och du bad mig att aldrig glömma. Vad skulle jag inte glömma?

- ”Du kommer gå igenom händelser i ditt liv som kommer få dig att ifrågasätta saker och ting. Men var aldrig långsint, och kom ihåg att de allra, allra flesta är värda en andra chans. Men du bestämmer vilka du vill förlåta, men glöm aldrig!”

Du tittade på mig och din blick gav mig en frågande blick. Förstod jag vad du menade?

Du knuffade upp mina rosa glasögon som för att söka kontakt och få något gensvar. Men jag visste inte vad jag skulle säga. Så jag log.

Men inom mig skrek jag. Du var ju den av oss som skulle vara stark. Inte jag. Jag insåg någonstans att detta var ett ”hejdå”. Och plötsligt insåg jag vad du menade.

Din inre önskan om att jag skulle klara mig, att jag skulle bli okej en dag. Jag förlät dig där och då för att du sa ”hejdå”. Men glömma det kommer jag aldrig att göra. Likaså menade du med det allra mesta jag skulle komma att gå igenom utan dig vid min sida. Man måste ha en styrka för att orka förlåta, men aldrig glömma varför man förlät någon.

Jag klamrade mig fast vid din arm där du låg på sjukhussängen. Och släppte den inte. Jag tittade upp på dig under mina rosa glasögon och tänkte på ”Micke och Molle”, på hur du var min allra bästa vän, precis så som de var.

”Vi träffades du och jag. Inte alltför längesen. Jag minns allt väl hur vi lekte då, men jag minns såväl de dagar som sen vart grå. Jag tittade på dig, å vad jag behövde dig.  Där var vi då, bara du och jag.

Adjö kan tyckas som för alltid. Farväl är som slutet, men i mitt hjärta finns minnena, och där, där finns du alltid.”

Share

Ha lite tro i mig

”En värld snurrar. En väg som mörknar. Så mörk att du inte längre ser. Följ då bara mitt ljus, och ha lite tillit på att jag kommer leda dig hem igen.”

Jag tror att vi alla har någon som vi ser upp till. Som vi vet alltid finns bakom oss. Eller framför oss för att leda oss hem med dennes ljus. Någon som känner oss innan och utan. Du kanske inte kan namnge denne, men i ditt hjärta vet du. Där vet du exakt vem det är.

Du känner det inom dig när ni ses. När personen i fråga ler, eller skrattar det där hjärtliga skrattet. Du känner det inom dig när personen, som du ser upp till, gråter.

Det kan vara en tjej som en kille, en kärlek eller vän. En bekant eller kollega. Bara du vet vem du lagt din tro på. Vem du vet skulle fånga dig vid ett fall. Vem som skulle vara ditt ljus hem, den där kvällen där vägen är för mörk för att se klart.

”En värld snurrar. En väg som mörknar. Så mörk att du inte längre ser. Följ då bara mitt ljus, och ha lite tillit på att jag kommer leda dig hem igen.”

 

Vem är ditt ljus på den vägen? Vem ger du all din tillit och tror på, kommer alltid finnas där?

Share

Jag ville bara ge ditt hjärta en paus

Jag vet att du är rädd. Jag vet att du har ont. Jag vet att du sa att du inte kan känna lycka just nu. Att ett mirakel är väldigt långt borta.

Men vet att jag är också rädd. Jag har också ont. Jag kan inte heller känna lycka just nu. Men mitt mirakel var aldrig långt borta.

Här står vi idag, så nära. Men fortfarande så långt ifrån varandra. Jag vet att du aldrig ville krossa mitt hjärta, du ville bara ge de en paus. En paus från allt ont runt omkring. Allt ont i dig.

Men enligt mig ser historien ut såhär; ”Det var inte meningen att krossa ditt hjärta, det var jag som ville ge dig en paus. En paus från en tid med sorg, en paus från en tid med saknad! Så jag gjorde det jag kunde bäst; jag kramade dig!”

Men då vill jag också att du ska veta, jag är den jag är idag för att du älskade mig. Ingen paus i världen kunde ändra på det vi hade. Inte ens din cancer.

Idag, är det en paus vi har. En paus i vårt förhållande. Men en vacker dag kommer jag att kunna känna hur dina armar omfamnar mig igen. Jag kommer att kunna höra din vackra röst och ditt underbara skratt igen.

Det kanske aldrig har slagit dig att just idag, kan jag inte säga ”hej” till dig för att riskera ett till ”hejdå”.

Jag vet att du är rädd. Jag vet att du har ont. Jag vet att du sa att du inte kan känna lycka just nu. Att ett mirakel är väldigt långt borta…

Men vet att jag är också rädd. Jag har också ont. Men jag kan känna lycka just nu för mitt mirakel är aldrig långt borta.

Share

Jag är förlorad; jag kommer aldrig att bli detsamma… utan dig

En signal, två signaler, och ett yrvaket svar.

Hon sprang runt på övervåningen utan att veta vad klockan var, var hon var och vad hon skulle göra nu. Hennes pappa skulle ju trots allt dö nu.

”Petra vad har hänt? Vem var det i telefon?” säger min klippa med sin lugna och kärleksfulla röst. Han försökte lugna henne men hennes ögon vandrade runt, och kunde inte finna lugn. Hennes pappa skulle ju trots allt dö nu.

”Min pappa ska dö nu. Han dör nu. Han ska dö. Vad ska jag göra? Borsta tänderna, det ska jag göra!”

Två timmar senare satt min fina mamma och höll din hand. Din kalla hand. Du hade redan hunnit lämna oss. Hon ångrar idag att hon inte hann till dig innan du somnade in. Men samtidigt tror jag att det var bra att hon inte hann bevittna det, hon hade då gått i småbitar.

För om du hade vetat att hon var påväg så hade du hade försökt hålla ut, för hennes skull. Hon som du älskade så högt. För henne hade du försökt hålla ut lite till, trots att du egentligen inte orkade.

Du skulle ha försökt att hålla ut lite till, ungefär 20 minuter för att vara exakt, för att hinna säga till henne en sista gång, de ord som skulle få hennes tårar att rinna ännu mer, som skulle få hennes hand att klämma extra hårt om dig.

Som skulle få henne att kasta sina armar runt din hals och hysteriskt gråtande säga till dig; ”Jag älskar dig också!”

Share