I natt har jag suttit uppallad i sängen och hostat non-stop intill jag kiknat.
Hoppet var att ett förmiddagsbesök  på lungmedicin med tömning av lungan  skulle få ett slut på hostan.  Samtidigt skulle Torbjörn och jag skulle få information om vad limning av lungsäcken innebär.

Läkaren förklarade att limning var enda möjligheten till bevarad livskvalité om lungan fortsätter producera vätska. Vidare rekommenderade han mig att vänta med tömning av lungan till på torsdag då förhoppningsvis min läkare i Lund skrivit remiss. Processen förutsätter inläggning på lungmedicinska avdelningen under uppemot en vecka.

Så nu fortsätter jag att hosta och hosta och hosta upp lungorna skrällande. Torbjörn
hukar sig av det hemska ljudet och själv står jag inte ut med att höra det heller. Jag har tidigare tagit hostmedicin med morfin till natten men nu hjälper den inte på dagen. Jag är helt slut. I natt ska jag sova på sömnmedel för att orka i morgon i Lund.

Lilla Milla ringer och undrar hur jag mår. Gott! Sara och jag diskuterar hur vi ska kommunicera oron i hela storfamiljen. Jag vill att det ska gå att prata öppet men hoppfullt om läget som tidigare. Vi har ju så mycket gemenskap och glädje i vår pratande, livliga familj!

Sitter i vargtimmen i väntan på morgontidningen, sömnlös.
Hostar, är tungandad. Ute är kallt och fuktigt.
Töm min lunga, så här vill jag inte pinas!
Idag ska jag lungröntgas innan lungmedicin tar emot remiss
om tömning av vattnet. Måtte jag få komma snart! Jag hostar
rosslande och skrällande, fattar inte varför mina upplevda besvär
inte funkar som direktbiljett till tömning.
Gläds mitt i eländet åt gårdagens födelsedagsfest hos Annika,
väldigt stimulerande människor, så jättetrevligt.
Skrällhosta!
Fick av Eva, underbar förskollärare på Österängs förskola en
hälsning till barnbarnet Maja, som för snart sju år sedan
flyttade från Österäng. Majas avskedspresent förmedlad av
mamma Sara var en CD med Majas favoritsånger, vilka
fortfarande spelas för barnen! Väldigt roligt att få höra!
NU kom DN, trösten!
Host! Host!
Nu går Torbjörn upp och kokar te åt mig, gulle honom!

På morgnarna vaknar jag av rosslande hosta som innan jag tömde höger lunga på vatten. Jag måste sitta upp för att kunna andas fritt. Det finns tillräckligt med vatten kvar efter akuttömningen för en vecka sedan. Jag önskar jag klarat vänta över förra helgen på total tömning med slang i stället för att tömmas akut men bara delvis med nål före helgen. Jag uppfattade inte skillnaden utan var bara så tacksam över att bli tömd redan i fredags. Lungmedicin tar inte emot mig för tömning av resterande vatten i lungan innan jag lungröntgats på måndag.

Det värsta är de svarta tankarna som åtföljer andnöden. Är det så här jag skall dö? Liggande med andnöd? Är det någon skillnad på döden i lungcancer, som jag tror är kvävningsdöden och min död i ovarialcancer  i lungorna? Orkar jag ta emot svaren på frågorna Torbjörn och jag har i Lund på onsdag? Hur illa är mitt läge för närvarande? Så länge jag mådde bra – och bra mådde jag för bara fem veckor sedan! – hade jag inga  sådana här tankar. Jag bara levde på, njöt av var dag, hade just börjat cykla, jympa och återta mitt aktiva liv.

Andning är en vital livsfunktion, självklar som livet så länge vi är friska. Kanske jag sluppit dessa ångestfulla känslor om jag fått total tömning av vattnet i min lunga i måndags.

Ändå har jag haft bra dagar på sistone. I torsdags bjöd Ulla och Alvaro oss och en gäst till på en jättemysig lunch. Igår orkade jag gå sex hål av nio på Ringenäs golfbana med min nya golfliga med sju sympatiska damer. Idag har jag varit på kultursoppa med Annika W. och mött Bob Hanssons kärleksbudskap och fikat efter  med goa Annika. T. och jag har haft en härlig fredagkväll. På köksbordet står tio gammalrosa rosor med krya på dig-hälsningar från Barbro B. I morgon går Gudrun och jag på kvinnofrukost och sedan ska jag hälsa på barnbarnen. Jag håller på och läser en bra bok. Livet är härligt!

Lungmedicins snälla personal tömmer min lunga akut på 8 dl vätska.
Hur mycket vatten som återstår vet de ej men akut tömmer man inte
mer än så. Efter en timma andas jag lättare och hostar inte mer men är
medtagen. Men  så tacksam! Tacksam också för att min gynekolog skrev
akutremiss om tömning till lungmedicin. Tänk att som frisk tar man för
självklart att man ska kunna andas lätt utan tryck över bröstet!

Jag muntrar upp mig med att läsa en thriller av Tove Alsterdal : Kvinnorna på
stranden. Den är mycket läsvärd, handlar om mänsklig slavhandel med billig
arbetskraft från fattiga länder. Väntetiden på sjukhuset går fort under läsningen.

Torbjörn och jag pratar om alla frågor om min cancer vi vill ha svar på. Jag
framhåller att mitt främsta behov är att få hopp om att få leva med livskvalité
så länge som möjligt. Är det förenligt med raka svar på alla frågor vi kan
ställa? Jag måste spara mina krafter till att fortsätta att kämpa  med alla medel
som fungerat för mig hittills. Medveten förträngning av hotfulla fakta är en väl
fungerande teknik har jag upplevt. Jag har dock levt lyckligt under tio år med
cancerhotet över mig! När jag inför min andra cytostatikabehandling förklarade
för mitt då sjuåriga bekymrade barnbarn att första behandlingen fungerade så bra
att jag levde frisk i tio år efteråt lyste hennes lilla ledsna ansikte upp och hon utropade:
- Mormor! Jag tror att du kommer att leva i – tio år!
Jag förstod att tio år för lilla Maja var en evighet.

En rosslande ful hosta har skakat mig på sistone. Jag sökte akut på vårdcentralen och fick

hostmedicin efter undersökning. Snabbsänkan var 15, så lunginflammation var det inte.

Kunde mina metastaser i lungorna spela in? När syster spolar min venport på Gynonkologen

frågar hon om min hosta.

Min gynekolog ringer och berättar att röntgen nu jämfört  bilden  från nyss, den andra april,

med januari 2011. Nu betecknas vattnet i höger lunga som ”rikligt” och man ser att lungan säckat ihop!

Lungmedicin ska tappa ur vattnet akut.

Som alltid kommer frågorna när det oväntade telefonsamtalet är över: Såg man inte att lungan

säckat ihop vid  granskningen före påsk? Hade den inte gjort det då?

Jag vill muntra upp mig med att gå på sista filmen för säsongen på Filmklubben, La prima cosa bella.

Den presenteras som humoristisk och feelgood. Jag befinner mig alltså i Italien plötsligt. Men också

på ett hospice där huvudpersonens mamma, som håller på att dö i ja, gissa vad? får syrgas för andningen.

Jodå, visst har hon cancer! Men mamman rymmer från hospice och går på en kärleksfilm och tvingar

därefter sin dystre son att dansa med henne. Filmen slutar med att mamman sängliggande firar

bröllop med sin sista kärlek omgiven av sin kärleksfulla familj, så det känns faktiskt bra till slut.

Efter filmen träffar jag A. som genomgått tömning av båda lungorna. Vilken tur för mig! Det känns

mera överkomligt efter att ha hört hennes sakliga beskrivning.

Barnbarnen Maja, 8 och Milla, 6 fick åka tåg och spårvagn  med oss, Mormor och Morfar

och Morbror Björn till Universeum i Göteborg i söndags. De var så förväntansfulla att de

inte kunde somna kvällen före. Tågresan var en stor upplevelse med sina tunnlar, spårvagnen

likaså. Hajarna anförda av hajen Herman var en succé, de jättelika grymma dinosaurisarna

likaså. Flickorna hade tillverkat egna kort: ”Tack för att vi får följa med på det här. Ni är världens

bästa Mormor och Morfar!”

Utan tvekan känner jag mig som världens lyckligaste Mormor när jag möts av denna barnalycka

och tillgivenhet. Barnen inspirerar oss att njuta av dagen och stunden och se lyckan i en tågresa.

Jag mår alltid så bra när jag åker tåg, mitt favoritfärdmedel jämte cykellyckan. Barnbarnens

stora kramar och tillgivenhet som strömmar mot mig är ett livselixir som fyller mig med livslust.

Att få följa dem så länge som möjligt är ett hopp jag när. Annars har jag numer svårt att planera

för en längre framtid.

”Läkaren som remitterat dig ska absolut få definitivt besked inom 2 dagar” lovar de på
CT-röntgen i Halmstad. Flera telefonsamtal senare får jag ett besked som jämför den
aktuella röntgen med den näst sista röntgen som gjorts i stället för den sista, vilken man
missat att notera. Jag mår illa av att höra att det rätta definitiva beskedet kommer efter påsk.
Min remiss är inte akut, det är bara mitt behov av att få veta som är akut.

Men röngenbilden från i måndags visar ändå att metastaserna i mina lungor växt och att  jag
har vatten i höger lunglob. Den goda nyheten är att inga metastaser finns i buk eller skelett.
Jag får ett samtal med min gynekolog på KK som påpekar att antingen har metastaserna i mina
lungor växt långsamt sedan sista behandlingen eller också kan tillväxten ”ha exploderat mot
slutet”, vilket kan man inte veta. Så länge jag mår bra ska jag njuta av våren och sommaren.

För mig är det guld att höra att det kan vara så att min cancer är långsamväxande men ett hot
att få sig ikört att den kan ha exploderat på slutet. (Märk ordvalet!), vilket kan man inte veta.
Jag har lärt av erfarenhet att läkare som kan förmedla hopp i stället för att sakligt redogöra för
värsta möjliga scenario ger mig  tillskott i kämpakraft. Det tar på krafterna att tränga bort hotet
man lever under utan att man eldar under det. Jag ser för övrigt fram emot att njuta av livet längre
fram än över våren och sommaren.

Kommunikation med oss som lever under cancerhot är inte okomplicerat. Speciellt läkarens ord
landar tungt. Ett utfluget ord kommer inte tillbaka, lärde min mamma mig. Så var varsam  med
orden!  Själv silar jag automatiskt bort allt som jag själv upplever som hotfulla fakta och lyfter
fram alla hoppfulla exempel som jag kan komma på i samtal med cancerdrabbade. Så vill jag
själv bemötas. Efter att ha överösts med en väninnas alla exempel på alla som dött eller var
dödssjuka i cancer avbröt jag henne med: ”Detta vill jag inte höra om! Men har du några exempel
på folk som lever väl med cancer eller som det gått bra för, får du gärna berätta om dem!”

Margareta Frölich

Jag sitter i Halmstads sjukhus väntrum och dricker kontrastvätska inför CT-röntgen av buk och bröstkorg. Har jag fått nya tumörer eller har de gamla i mina lungor växt? Enligt kallelsen ska jag få besked om 1 -2 veckor. 1 -2 veckor innan jag vet om jag åter ska förpassas till cellgifternas helvete. I Varberg får de besked inom 2 dagar enligt en olyckssyster.Väntan på sådana besked är tortyr, det vet alla cancersjuka. Vet alla de som sitter på beskeden det?

Jag har aldrig haft något som helst ont av min cancer i form av smärta eller obehag. Detta trots att diagnosen redan 1999 var spridd äggstockscancer med återfall i lungorna 2009. Hysterektomi och två cytostatikaomgångar har däremot inneburit ett nedstigande i ett helvete av smärtor och biverkningar halvårsvis. Första gången värkte varje led dygnet runt ( tack taxol!), andra gången sved alla slemhinnor och tarm och- matsmältningsplågor följde var måltid (tack caelyx!).

Nu har jag överlevt sista behandlingen i ett och ett halvt år lyckligt cytostatikafri. Jag har valt att inte röntga mig under denna tid utan förlitat mig på känslan av att må bra. Friskis jympapass har varit mina främsta läkarundersökningar hittills. Och jag har mått bra till den 13:e mars på besök i London. Då drabbades jag av akuta magsmärtor nattetid. Magkatarr ansåg vårdcentralens läkare men oron var väckt hos både mig och min man. Jag bad om en CT-röntgen för att utesluta tumör.

Därför sitter jag nu och tänker: helvetet kan vänta. Jag vill tillbaka till mitt lyckliga liv med man, barn och barnbarn. jag vill cykla in våren, njuta av det starka solljuset och drömma om sommarens njutningar. Giftbehandling är mardrömmen, helvetet som kan vänta.

Ute snöar det! April, april! Kontrastvätskan är urdrucken. Snart ska jag ligga under röntgenstrålarna och genomlysas i jakt på cancerceller som delar sig frenetiskt. Ack att få slippa! Varför bad jag om att få genomgå detta? Tänk att få fortsätta att leva lyckligt ovetande.Klart! Lätt som en plätt, 5 minuter i apparaten.

- Varför måste jag vänta 1- 2 veckor? frågar jag röntgenteknikern.

- Röntgenläkarens svar är nog klart redan idag, blir det överraskande svaret.Sedan beror det på när den remitterande läkaren  har tid att meddela dig.

Jag ringer vårdcentralen direkt vid hemkomsten. Jag får telefontid med läkaren redan onsdag morgon, på andra dagen efter röntgen.

Måtte gifthelvetet kunna vänta!

2012-04-03

Margareta Frölich