Kommentera (”Läkaren som remitterat dig ska absolut få definitivt besked inom 2 dagar” lovar de på
CT-röntgen i Halmstad. Flera telefonsamtal senare får jag ett besked som jämför den
aktuella röntgen med den näst sista röntgen som gjorts i stället för den sista, vilken man
missat att notera. Jag mår illa av att höra att det rätta definitiva beskedet kommer efter påsk.
Min remiss är inte akut, det är bara mitt behov av att få veta som är akut.
Men röngenbilden från i måndags visar ändå att metastaserna i mina lungor växt och att jag
har vatten i höger lunglob. Den goda nyheten är att inga metastaser finns i buk eller skelett.
Jag får ett samtal med min gynekolog på KK som påpekar att antingen har metastaserna i mina
lungor växt långsamt sedan sista behandlingen eller också kan tillväxten ”ha exploderat mot
slutet”, vilket kan man inte veta. Så länge jag mår bra ska jag njuta av våren och sommaren.
För mig är det guld att höra att det kan vara så att min cancer är långsamväxande men ett hot
att få sig ikört att den kan ha exploderat på slutet. (Märk ordvalet!), vilket kan man inte veta.
Jag har lärt av erfarenhet att läkare som kan förmedla hopp i stället för att sakligt redogöra för
värsta möjliga scenario ger mig tillskott i kämpakraft. Det tar på krafterna att tränga bort hotet
man lever under utan att man eldar under det. Jag ser för övrigt fram emot att njuta av livet längre
fram än över våren och sommaren.
Kommunikation med oss som lever under cancerhot är inte okomplicerat. Speciellt läkarens ord
landar tungt. Ett utfluget ord kommer inte tillbaka, lärde min mamma mig. Så var varsam med
orden! Själv silar jag automatiskt bort allt som jag själv upplever som hotfulla fakta och lyfter
fram alla hoppfulla exempel som jag kan komma på i samtal med cancerdrabbade. Så vill jag
själv bemötas. Efter att ha överösts med en väninnas alla exempel på alla som dött eller var
dödssjuka i cancer avbröt jag henne med: ”Detta vill jag inte höra om! Men har du några exempel
på folk som lever väl med cancer eller som det gått bra för, får du gärna berätta om dem!”
Margareta Frölich
