Vad gör dig lycklig?
Blunda och ge dig tid att tänka ut några saker som får det att pirra i magen
av  välbehag!
Vad  hindrar dig att göra dessa saker oftare?
Annika W. skickade  idag en fin dikt till mig med kommentaren: ”Själv önskar jag att jag unnade mig nöjet att skriva litet oftare!”
Tänk så många lyckliga stunder vi missar för att vi inte inser att det enda vissa är att vi
har bara denna dag, denna stund på jorden att göra det som fyller oss med glädje!
Jag fick för tjugo år sedan en vacker skrivbok av min dotter Sara där hon inledde boken med en dikt av Peter Curman:

Vad som än händer: Skriv!
Om orden lämnar dig som flyttfåglar
mot ett annat land- Skriv!
Skriv om orden som lämnar dig!
Om orden fattar eld – Skriv
med det brinnande språket!
Om mörkret rusar in i din kropp -
Skriv om ljuset som väntar därute!

Nu upplever jag att mörkret rusat in i min kropp och tagit mig i besittning.
Jag äter inte normalt, rör mig inte i min egen takt, sover inte utan sömnmedel och
vet inte från en stund till annan om jag mår illa eller inte.
Men just nu sitter jag och ser sommarnatten sänka sig över vita syrener utanför rutan.
Just nu mår jag bra och just nu vill jag drömma om ljuset som väntar därute.

Igår, torsdag, giftdag. När jag på morgonen möter Syster Kerstin, min privata ängel sedan 1999, 2009 och nu, 2012 års cancerbehandlingar, slinker det ur mig bittert:
- Inte en hel dag har jag mått bra sedan förra torsdagen!  Syster Kerstin tar mig alltid på allvar och hon hör desperationen bakom orden. Tillsammans med min läkare görs en ny plan för medicineringen upp. Kanske ger morfintabletterna mot hostan mig illamående?
På eftermiddagen får jag ett samtal med Dr Dahlén i Lund om mitt illabefinnande nonstop under senaste veckan. Jag frågar om evidensen för mina veckobehandlingar med taxol.
- På kontinenten ger man 3 behandlingar och gör därefter ett uppehåll på 2 veckor får jag veta. Det kan jag också få göra, tycker han.
För mig är detta ett löfte om att få ett andrum i häxdansen med giftet dunkande i slemhinnor och mage. Tänk att få en hel vecka utan illamående och allehanda obehagliga symptom från olika delar av kroppen! Tröttheten kommer säkert att finnas där men att slippa alla andra signaler på att kroppen är i olag!
Himmelriket  är att bara få vara i en sommarvecka!

I kväll skålar väninnorna i läsecirkeln  i skumpa i Monicas vackra trädgård utan mig.
Mitt bortval för jag mår halvpyrt fortfarande. Det borde väl ges en enda dag att må bra
på mellan gångerna?
I morgon är det ju torsdag och dags för ny  giftdos. Jag hoppas få kontakt med läkaren i Lund som ansvarar för upplägget i morgon eftermiddag och fråga om det finns något alternativ. Just nu känns det som att jag inte klarar ens 10 av de 20 planerade gångerna.
Körsbärsträdet utanför mitt fönster släpper rosa blomblad över gräset. Våra syrener står i knopp i väntan på att när som helst  slå ut. Ja, visst gör det ont när knoppar brister men denna vår tvekar inte. Det är nästan 30 grader varmt och luften står stilla så jag hukar inne i väntan på kvällens svalka i hopp om att åtminstone få må bra en enda kväll innan jag förvisas till nya våndor i sängläge.
Torbjörn  skjutsar ner mig till Grötvik halv fem och där häckar en massa ungdomar i baddräkter på klipporna. Luften står stilla och vi påminns om värmen under vår resa till Malaysia. Torbjörn framkastar att jag bör fråga läkaren om man kan hoppa över någon vecka av behandlingen så att jag får litet andrum i sommar.

Jag har haft en ljuvlig fredag i uterummets solvärme med Sara. Hon har tagit ledigt för att stödja mig denna svåra giftdag. Torbjörn spelar en tennismatch i Kristianstad.
När hon åkt hem på eftermiddagen slår terrorgiftet taxol till.
Jag tuggar taggtråd med en mun och tunga som brinner och fräter. Läpparna dunkar, munhålan torkar. Fötterna pirrar och darrar. (Hoppas jag inte får påspädning på mina permanenta nervskador  på fotdynorna från 1999.) Hela kroppen är ett enda darrande uppror. Hjälp! Jag pallar inte mer.
Jag ringer till gynavdelningen där jag nyss låg inlagd. En snäll sjuksköterska ger råd:
Ta 3 panodil ihop med kvällstabletten morfin. Det verkar snabbast. Blir det för svårt kan jag alltid få bli inlagd och få morfin att sova på. Vilken lättnad! Änglarna på gynavd. 10 finns alltid för mig!
Och medicinerna verkar! Då tar jag ner den vackra presentpåsen från Kerstin Gistrén, vilken jag hängt ovanför min säng. På den står det: ” TA  VARA PÅ GLÄDJEN NÄR DEN KOMMER”. I den har jag samlat några av de kärleksfulla brev och kort  jag fått på sistone. Nyss kom både brev och present från min systerdotter Jenny som bor i Dubai där hon arbetar som flygvärdinna:
”Min kära Moster Margareta, jag är stolt att ha dig som moster.”
Jennys storasyster Beatrice skickar humorbok från Melbourne, där hon bor:
”I just hope this reminds you how much I care and how much I´m hoping things will get better for you soon. Love Bea.”
Min kärleksfulla lillasyster, flickornas mamma, skriver:
”Jag tänker på dig VARJE DAG, KÄRA SYSTER, och hoppas och tror att allt skall gå bra!!!”
Min storasyster skriver:
”Käraste Syster, tänk på att Du är ett maskrosbarn. Du är uthållig, envis, stark som en häst.”
Tack, kära syster,  men maskrosen har tacklats hårt och hästen verkar mest mogen för slakt.
Min storsysters dotter Anne skickar en humorbok och ett kort från ett hänförande vackert Bretagne. Just nu bor hon i ett 300-årigt stenhus hos sin franske pojkväns föräldrar.
Toni  skriver från Sicilien, där hon går på kurs i italienska och matlagning:
”So sorry to hear about your treatments. Kram Toni.”
TACK ALLA NI SOM STÖTTAR MIG!
När jag plågas som mest tänker jag: Jag har 20 helvetesbesök inplanerade.
Jag har klarat ett och kämpar med det andra. HUR SKA JAG UTHÄRDA DETTA?

Nu sitter jag i gifthelvetet tvingad dit jag inte ville. Sedan sex dagar är mina blodbanor fyllda med taxol, giftet jag svor på att jag aldrig skulle utsätta mig för igen. Hur gick det till?
Jag hostade oavbrutet  dygnet runt i veckor, på natten sittande upp i sängen. På lungmedicin  tömde de min högra lunga på 1.5 liter vätska. Jag fortsatte att hosta. De lade in mig en vecka på lungmedicin, avd. 53. Där limmade läkaren min lungsäck utan effekt en gång,därpå en andra gång med bättre effekt. Ingreppet innebar en planerad inflammation med hög feber. Olika mediciner ordinerades men jag hostade vidare, alltmer utmattad.
En vecka efter inläggningen skrevs jag ut en solig eftermiddag, oavbrutet hostande. Väl hemma hostade jag mig igenom natten sittande upp i min egen säng. Följande morgon körde min arme, sönderhostade man mig upp till gynavdelning 10, där man genast lade in mig på ett enskilt rum:
- Hos dig kan vi inte lägga någon annan!
Av alla sätt att tillförsäkra sig ett eget rum  torde detta vara det sämsta.
Morfin, kortison,  hostmediciner, undersökningar av olika slag, mot min hosta hjälpte inget.
Min man,  som  hela tiden fanns vid min sida, blev mer och mer desperat. För en ”doer” som han vore det lättare att ta över min hosta än att maktlöst åse den. Min läkare i Lund och på gyn 10 enades om att nu återstod inget annat än att tackla de växande metastaserna i mina lungor. Torbjörn höll lättad med dem.
Läkarna rekommenderade taxol en gång i veckan i 20 veckor.
Så knäckte hostan mitt motstånd. Jag såg inget val.
Torsdagen den 10 maj satt Torbjörn hos mig när  Syster Kerstin inför taxolbehandlingen krönte mig med ismössan. Mig, giftdrottning av kända och ännu okända fasor i giftkriget. Ismössan hoppas man ska resultera i en hårprydd taxoldrottning denna gång, i stället för skalliga damen som 1999, under mitt första giftkrig.