Kommentera (Nu sitter jag i gifthelvetet tvingad dit jag inte ville. Sedan sex dagar är mina blodbanor fyllda med taxol, giftet jag svor på att jag aldrig skulle utsätta mig för igen. Hur gick det till?
Jag hostade oavbrutet dygnet runt i veckor, på natten sittande upp i sängen. På lungmedicin tömde de min högra lunga på 1.5 liter vätska. Jag fortsatte att hosta. De lade in mig en vecka på lungmedicin, avd. 53. Där limmade läkaren min lungsäck utan effekt en gång,därpå en andra gång med bättre effekt. Ingreppet innebar en planerad inflammation med hög feber. Olika mediciner ordinerades men jag hostade vidare, alltmer utmattad.
En vecka efter inläggningen skrevs jag ut en solig eftermiddag, oavbrutet hostande. Väl hemma hostade jag mig igenom natten sittande upp i min egen säng. Följande morgon körde min arme, sönderhostade man mig upp till gynavdelning 10, där man genast lade in mig på ett enskilt rum:
- Hos dig kan vi inte lägga någon annan!
Av alla sätt att tillförsäkra sig ett eget rum torde detta vara det sämsta.
Morfin, kortison, hostmediciner, undersökningar av olika slag, mot min hosta hjälpte inget.
Min man, som hela tiden fanns vid min sida, blev mer och mer desperat. För en ”doer” som han vore det lättare att ta över min hosta än att maktlöst åse den. Min läkare i Lund och på gyn 10 enades om att nu återstod inget annat än att tackla de växande metastaserna i mina lungor. Torbjörn höll lättad med dem.
Läkarna rekommenderade taxol en gång i veckan i 20 veckor.
Så knäckte hostan mitt motstånd. Jag såg inget val.
Torsdagen den 10 maj satt Torbjörn hos mig när Syster Kerstin inför taxolbehandlingen krönte mig med ismössan. Mig, giftdrottning av kända och ännu okända fasor i giftkriget. Ismössan hoppas man ska resultera i en hårprydd taxoldrottning denna gång, i stället för skalliga damen som 1999, under mitt första giftkrig.
