Eftersom jag fått en allergichock av giftet taxol beslutar min läkare i Lund  att  jag nu ska behandlas med karboplatin var tredje vecka. Jag får ett uppehåll på tre veckor före behandlingen eftersom  allergichocken  kommit emellan.

Ändå mår jag inte bra under den hastigt påkomna extra giftfria veckan.  En molande magvärk nattetid plågar mig, magkatarr är diagnosen. Ordinerade mediciner hjälper inte.

Den 14 juni får jag karboplatin för första gången. Slipper nu ismössa, för detta gift angriper inte håret, alltid något att vara tacksam för.  Tack vare cortison mår jag hyfsat de första fem dagarna.

Tisdagnatten  den 19 är hemsk med svåra magsmärtor och ont under revbenen mot ryggen. Jag kräks galla.  Medicinen mot magkatarr hjälper inte.

Och så blev det midsommar! Midsommaraftonen är perfekt. Jag  mår bra, plockar midsommarbukett, får överraskningsbesök av Leili och Olle med stor blomsteruppsats. Vi firar traditionsenligt med goda vänner i Särdal och jag lägger mig lycklig men trött vid tiotiden medan Torbjörn och de andra festar till halv ett.

Klockan 4 på midsommardagen vaknar jag av en fruktansvärd magvärk, jag som avstått från både rökt lax, sill och gubbröra. Jag sitter i fosterställning, jag går ut i natten och promenerar, inget hjälper. Stackars Torbjörn, den mycket nyktre sportsmannen har för en gångs skull druckit och jag har så ont att jag inte vet om jag kan köra. Värdparet sover gott i sitt hus och vi vill inte väcka dem. Vi ringer sjukhuset och får rådet att komma in akut.

Jag kör in och efter klockan fem får jag smärtlindring intravenöst, vilken så småningom ”tar”. En läkare konstaterar att jag är ”dunk-öm” över gallblåsan och beställer ett akut ultraljud. Detta visar att min gallblåsa är inflammerad. Magkatarr var alltså fel diagnos. Undra på att medicinen inte fungerade! Jag är tacksam över att nu ha fått rätt diagnos.

Operation görs dock inte när jag står på giftbehandling, så jag får försöka själv testa vilken mat jag inte tål enligt kirurgen. Två dagars tarmvila med enbart dropp följer.

På måndag skrivs jag ut. Utsvulten äter jag väl hemma de rester jag har i kylen.

På tisdag natt klockan 4 vaknar jag med gallsmärtor igen och en repris på  midsommardagens akuta inåkning följer,  fast nu med Torbjörn vid ratten.

Härefter får det bli skonkost!  Läkare kan inte dieter, minns jag nu att min syster påpekat.

Flera vänner har skickat hälsningar, blommor och böcker. Vilka fantastiskt trogna vänner jag har!

Sista veckan före den 4 juli, nästa behandling, artar sig bättre. Jag dricker t.o.m. vin för första gången sedan behandlingarna började. Litet normalitet, tack för det!

En god vän som jag har regelbunden kontakt med har inte hört av sig på sistone mot
sin vana. När hon ringer är rösten bruten, svag. Hon har velat skona mig från vad
hon har att berätta. Efter ett par månaders illabefinnande med svår trötthet och andra
symptom har hon fått sin ”dom”,som hon säger. Cancer med metastas i levern.
Vi moderna svenskar planerar våra liv mer än många andra folk. Det är inte bara
semestern som ska inbokas dag för dag för att ge maximalt utbyte. Det gäller inte bara
den efterlängade resan vi bokat utan också vår livsresa med karriär, lycklig familjebildning
och ett rikt fritidsliv.
Ingen kan planera för de viktigaste händelserna i livet, att få barn eller inte, få behålla sin
livskamrat, leva frisk eller drabbas av ett handikapp eller en livshotande sjukdom eller att
plötsligt stå inför snar död.
Var gång jag hotats av min egen död har jag instinktivt summerat mitt liv: Första diagnosen,
spridd äggstockscancer 1999:  ”Tack gode gud jag är 55 år! Jag har levt ett rikt liv. ” (Då visste
jag inte hur underbart det är att uppleva barnbarn).
Cancerdöden räddar en från att bli dement som min mamma eller att tappa livslusten på gamla
dagar i ensamhet och ålderskrämpor. Precis så tänkte min goda vän som plötsligt står inför hotet.
Kanske borde jag också göra mer av det jag orkar som kan ge ovärderliga minnen att summera.
Ofta betyder det att umgås med alla er nära och kära. Ibland får det bli per telefon eller i skrift, som
nu denna blogg.
Fira en riktigt välsignad midsommar med era kära och just så som ni helst vill!
Själva har vi just klarat av en pärs med akut magkatarr med kräkningar av mig nattetid p.g.a. giftet,
som inte är så harmlöst som jag hoppades. Det hindrar oss dock inte från att fira midsommar med
goda vänner i Särdal som alltid med allt ljuvligt som hör till. Detta var inte möjligt med den ursprungliga
planeringen som sprack när jag befriades från taxolet efter min allergichock. Jag har alltså fått en
oplanerad gåva av ödet!
Låt oss samla  vackra minnen på vår  livsväg! Planera gärna in mera liv, umgänge med vänner under
lättsamma  former utan långa förberedelser!  En lunch ute, hastigt påkommen, en promenad under
samtal, en cykeltur till en vacker plats. Mer förslag!  Själv hoppas jag kunna orka mer nu när första
giftveckan går mot  sitt slut och de två senare börjar. (Får gift var tredje vecka, nästa gång onsd. 4 juli)
En underbar Midsommar till er alla!
Lev och njut!
Margareta

I morgon ska jag fyllas med karboplatin, ett gift jag fick tillsammans med elaka taxol
1999 och tillsammans med elaka caelyx 2010. Var tredje vecka 5 eller 6 gånger är
planeringen. Hur elaka biverkningar karboplatin ensamt kan ge  vet jag alltså inte.
Ett optimistiskt hopp är att så överdjävliga symptom som kombinationen med de elaka
haft, inte är möjliga. En liten poäng i sammanhanget är att detta gift inte orsakar håravfall,
så goodbye ismössa! – en liten pina mindre! Jag tackar för det lilla också.
I natt höll magkatarr med smärtor både mig och Torbjörn vakna timvis. Gift ger magkatarr
genom angrepp på magslemhinnan. Hoppas omeprazol hjälper framöver.
För övrigt är Torbjörn, familjen, EM i fotboll då Björn kommer över och Mari Jungstedt med
sina välskrivna deckare välkomna och nödvändiga ljuspunkter. Och den oberäkneliga
sommaren! Idag orkade  jag  cykla (vet inte skicket efter i morgon!) till Sandhamn och njöt
av utsikten över havet med  sol, fågelsång och bisurr bland törnrosorna sittande med Mari
Jungstedt på en bänk, en deckare alltså. Väl hemma får jag värmande hälsningar från min
lillasyster och en kär vän, så härligt! Att ha tillgång till allt detta är ett privilegium att tacka
för var dag. Sommaren runt om mig är bedövande vacker och jag bor i ett paradis som
just nu badar i sol trots mörka moln.
I kväll måste jag premedicinera med en jättedos cortison för att klara morgondagens gift.
För att klara cortisonets angrepp på magen måste jag ta omeprazol. Eftersom cortison gör
mig speedad vet jag inte om jag får sova på mitt sömnmedel. Jag har blivit ett apotek av
droger och droger mot droger. Valfrihet att avstå finns inte, så det är bara att lägga ny
medicin till de ursprungliga och hoppas att cancern tycker lika illa om giftet som jag gör.

Dagen då jag tror jag kommer att plötsligt dö börjar helt odramatiskt. På torsdagsmorgonen ser jag
resignerat gråväder och regn genom rutan. Det är dags att förgiftas igen efter  två veckors uppehåll:
Igår mådde jag helt bra för första gången en hel dag på sex veckor. Det här uppehållet har jag använt
till att avveckla mitt beroende av morfin, vilket ordinerades mot hostan.

Mitt hopp är att illamåendet,  som pinat mig värst under behandlingarna, ska försvinna.
Det finns de som mår illa av morfin. Annars känns det inte så muntert, precis.
Giftbehandlingen börjar odramatiskt med premedicinering och påsättning av ismössa.
Syster Kerstin sätter sig på min sängkant efter att droppet med taxol startats och informerar
mig om något viktigt.
Utan föregående varning  snörs min mage ihop och jag tappar snabbt koncentrationen  på
samtalet, vilket jag var mycket fokuserad på sekunderna innan. Ett tryck över bröstet och akut
andnöd får mig att sätta mig käpprätt upp i sängen, röd i ansiktet och väsa:
- Jag känner en reaktion!
I själva verket trodde jag att jag skulle dö på fläcken.
Syster Kerstin larmar omedelbart och plötsligt svärmar  det av  vitklädda människor runt min säng.
En syrgasmask dyker upp ur intet och sätts över min näsa och mun, en klar lättnad! En läkare
sätter snabbt en adrenalinspruta i mitt lår och rummet slutar att snurra. Kortison ges intravenöst.
En skärm sätts skyndsamt upp mellan mig och min förskräckta rumskamrats blickar. Jag ligger
lugnad men med skakande händer omgiven av oroliga men ändå så professionellt granskande blickar.

Syster Kerstin förklarar att jag fått en allergireaktion efter bara 25 ml taxol. Det giftet har givits mig
8 ggr 1999 och 3 ggr 2012. Och nu tål jag plötsligt inte taxol.