Kommentera (Dagen då jag tror jag kommer att plötsligt dö börjar helt odramatiskt. På torsdagsmorgonen ser jag
resignerat gråväder och regn genom rutan. Det är dags att förgiftas igen efter två veckors uppehåll:
Igår mådde jag helt bra för första gången en hel dag på sex veckor. Det här uppehållet har jag använt
till att avveckla mitt beroende av morfin, vilket ordinerades mot hostan.
Mitt hopp är att illamåendet, som pinat mig värst under behandlingarna, ska försvinna.
Det finns de som mår illa av morfin. Annars känns det inte så muntert, precis.
Giftbehandlingen börjar odramatiskt med premedicinering och påsättning av ismössa.
Syster Kerstin sätter sig på min sängkant efter att droppet med taxol startats och informerar
mig om något viktigt.
Utan föregående varning snörs min mage ihop och jag tappar snabbt koncentrationen på
samtalet, vilket jag var mycket fokuserad på sekunderna innan. Ett tryck över bröstet och akut
andnöd får mig att sätta mig käpprätt upp i sängen, röd i ansiktet och väsa:
- Jag känner en reaktion!
I själva verket trodde jag att jag skulle dö på fläcken.
Syster Kerstin larmar omedelbart och plötsligt svärmar det av vitklädda människor runt min säng.
En syrgasmask dyker upp ur intet och sätts över min näsa och mun, en klar lättnad! En läkare
sätter snabbt en adrenalinspruta i mitt lår och rummet slutar att snurra. Kortison ges intravenöst.
En skärm sätts skyndsamt upp mellan mig och min förskräckta rumskamrats blickar. Jag ligger
lugnad men med skakande händer omgiven av oroliga men ändå så professionellt granskande blickar.
Syster Kerstin förklarar att jag fått en allergireaktion efter bara 25 ml taxol. Det giftet har givits mig
8 ggr 1999 och 3 ggr 2012. Och nu tål jag plötsligt inte taxol.
