KommenteraFredagen 13 januari, 2012
Idag var det exakt 1 år sedan jag satt hos perukmakaren och rakade av mig håret. Sjutton dagar efter första cellgiftskuren hade det börjat lossna från hårbotten och jag såg ingen anledning att dra ut på lidandet utan tog tjuren vid hornen och satte mig under hårtrimmern som var inställd på 0 mm.
Tänk att det bara var ett år sedan. Fast det känns både som lång och kort tid samtidigt. Lång tid eftersom det har hänt så otroligt mycket under det gångna året. Och kort tid eftersom jag minns det som igår…
Nu har jag åter en rejäl kalufs på huvudet och de spår som cellgifterna satt i kroppen suddas sakta ut. Livet har normaliserats. Cirkeln är sluten.
Med detta inlägg sätter jag punkt för mitt bloggande. Jag vill än en gång tacka alla er som stöttat mig under resan. Jag kan inte nog visa min uppskattning. Ert stöd har varit oerhört värdefullt! Vilka energikickar ni kommit med, ni har varit fantastiska! Och jag har blivit rörd till tårar åtskilliga gånger. Och blir det än idag vid blotta tanken. Från djupet av mitt hjärta ett stort tack!
I överenskommelse med Cancerfonden har jag beslutat att låta bloggen ligga kvar och hoppas att en och annan som precis har påbörjat sin bröstcancerresa kan hitta stöd och kraft på vägen.
Jag brukar på mina föreläsningar säga att 1 av 10 kvinnor insjuknar i bröstcancer. Så vanligt är det. Men det betyder också att bakom varje kvinna som fått sin bröstcancer så finns det 9 kvinnor som kan stötta och hjälpa. För att inte nämna alla män!
Därför är min förhoppning också, genom att låta bloggen ligga kvar, att nuvarande och kommande läsare ska kunna få tips och ideer om hur man kan stötta en cancersjuk mor, dotter, vän, granne, kollega eller annan närstående. För jag, och framför allt min fyra barn, hade haft en betydligt tuffare resa om vi inte fått det otroliga stöd från alla vänliga människor i vår omgivning. Var och en kan alltid göra någonting för att hjälpa och stödja. Om inte annat, så bara finnas till för en kram.
I djup tacksamhet till er all önskar jag er allt gott!
En stor varm kram,
Svetlana
13 januari 2011. Nyrakad och skallig provar jag nu för första gången peruken på riktigt.
Tveksamheten till peruken var stor i början. Men man vande sig förvånansvärt snabbt.
13 januari 2012. En riklig kalufs har anlagts. Spåren efter cellgifterna suddas sakta ut. Idag levs livet fullt ut!
11 Kommentarer till “Stort tack och hej”
Kommer i ärlighetens namn att sakna dig… men är mer glad över att du nu vandrar på en ny väg. Å så bra att bloggen får ligga kvar, för jag vet att den är och kommer att vara till stort stöd för många.
Vill även passa på att tacka DIG… för ditt stöd när jag hade en tuff resa med sjuk pappa. Det är också snart ett år sedan.
Önskar dig allt gott vännen och en stor kram ♥
Kära Helen,
Jag vill bara tacka dig än en gång för allt ditt stöd på färden. Att vi båda nu går vidare efter vår respektive livskris är ett tecken på att en normalisering sakta börjat infinna sig. Det gör att man får loss mental energi som kan läggas på andra medmänniskor. Du har en otrolig förmåga att kunna stötta och ge kraft. Sådana människor som du är sällsynta – men de gör stor skillnad.
Jag är glad att våra vägar korsades – om så bara i cyberrymden. Och jag gläds över alla som får möta dig ”out there”
Jag önskar dig all lycka på färden genom livet.
Kram,
Svetlana
Svetlana, tack för detta ödmjuka och tankfulla inlägg. Jag har följt dig och hämtat mycket kraft och energi av din blogg och av allt du delat med dig av. Genom att du även är läkare och specialist på bröstcancer har dina ord även gett mig kunskaper om sjukdomen, sjukvården och hur en läkare kan tänka och agera. Du har gett mig mod att våga tala med er specialister på ett nytt sätt och samtidigt visar du att det är det mänskliga som är viktigast, att vi stöttar varandra på det sätt vi kan och förmår. Oavsett om vi är doktorer eller bara ”vanliga människor” så betyder tröst, stöd och omtanke så oändligt mycket. Ingen kan göra allt, men många kan göra lite – för en medmänniska.
Tack för en fantastisk blogg som jag rekommenderat på Facebook och som betytt väldigt mycket för mig. Är glad att den finns kvar, som en hand att hålla i för alla de som måste vandra samma väg efter dig. Du kan hjälpa fler än du tror bara genom det.
Kära Ingrid,
Jag vill passa på att tacka även dig. Tillsammans stärker vi båda med våra gärningar andra drabbade kvinnor. Det har varit ett nöje att samarbeta med dig inom Amazona. Förresten, vilken fin artikel om ”ärftlighet och bröstcancer” du skev i senaste numret av er tidning.
Stor kram och tack för din support!
/Svetlana
PS. Glömde att säga att du är supersnygg i din nya look – vilken fräsch fyrabarnsmamma!
Kära Svetlana,
Tack för att vi har fått ta del av ditt liv och din kamp mot sjukdomen!
Jag önskar dig allt gott!
Varm kram
Carro
Kära Carro,
Tack för att du följt min blogg. Era kommentarer har varit en viktig del i min väg att hitta styrkan och kraften. Förhoppningsvis har bloggen även varit ett stöd för dig. Kanske ses vi igen i cyberrymden.
Lycka till på din färd genom livet.
Hälsningar,
Svetlana
Tack för att du delat med dig av ditt kunnande, dina reflektioner och din egen privata resa. Jag har också precis avslutat min behandling och vill som du blicka framåt och utåt efter den här perioden i livet som varit mycket centrerad på min kropp och hur jag mår..Nu vill man ju njuta av att kroppen funkar som den ska och blicka utanför den egna horisonten igen.
Önskar dig allt gott !
Hej Karin,
Tack för ditt stöd. Ja, det är ett tecken på mentalt tillfrisknande när man kan lägga sjukdomsperioden bakom sig och blicka framåt. Det man lärt sig på färden kommer man alltid att bära med sig och det kommer också att påverka ens liv. Men förhoppningsvis låter man sig inte styras av det.En bearbetad livskris är en styrka medan en obearbetad är och förblir en börda. Genom att dela med sig av sin historia och samtidigt ta del av andras kan man aktivt ta sig igenom det tunga o svåra.
Lycka till på din färd genom livet.
Hälsningar,
Svetlana
Tack Svetlana! Tack för att du har varit så himla modig, varm och gränslös. En underbar förebild för alla och en var, med eller utan cancer, kvinna eller man. En gemensamhet har sakta vuxit fram tack vare din blogg. Så fint beslut du tagit med att kliva ur denna akt och går vidare som mamma, kvinna och läkare med massor av ny erfarenhet. Oj, vad jag önskar av hela mitt hjärta att resan du nu ger dig ut på blir förunderlig! Ta hand om Dig, Dina barn och ha ett underbart liv! Du är värd det och mycket, mycket mer! Massor med kramar från Eva i Malmö.
Kära Eva,
Jag skulle vilja tacka dig en sista gång för alla dina fina kommentarer och inlägg. Det märks att du är en varm och generös människa. Ditt stöd har betytt mycket för mig under min resa och jag är säker på att du med ditt sätt fortsätter att stötta andra. Hoppas bara att också du hittar och får kraft från din omgivning och inte bara ger.
Stor kram till dig och Skåne,
Svetlana